Urspårad lundabohem eller missförstått geni? Kring Gustaf Hellströms bild av Bengt Lidforss
Av Lennart Leopold
Hos författaren Artur Möller läser vi följande om den unge Gustaf Hellström:
Av den svärm skaldeynglingar och litteraturprofessorer in spe, som grannlänets residensstad vid sekelskiftet sände ned till det sydsvenska universitetet, föreföll han kanske minst inriktad på att tränga sig fram. Han fyllde så höga krav på pessimism och brådmogen illusionsfrihet att man kunde tro honom ha insupit sin levnadsvisdom från en herre som de närmaste åren förut verkat i Kristianstads läns tidning – Hjalmar Söderberg.
Han blev också nästan omedelbart upptagen i ett intelligenskotteri – Bengt Lidforss´ och Vilhelm Ekelunds – för vilket ordet Streber betecknade den nära nog föraktligaste människotypen.
Gustaf Hellström behöver jag knappast presentera, men jag ska försöka ge en bild av den Bengt Lidforss, som Hellström lärde känna, och dessutom antyda hur samtiden såg på honom.
Bengt Lidforss – de lugna åren
Bengt Lidforss var född i Lund år 1868. Fadern, dalkarlen Edvard Lidforss, var en konservativ och patriarkalisk familjefader, oskarian ända ut i fingerspetsarna. Han blev professor i Allmäneuropeisk lingvistik, senare i Germanska språk.
Mest känd är fadern för sina översättningar av Cervantes Don Quijote och Dantes Gudomliga komedi. Hustrun, Anne-Marie, var också rikt begåvad och hjälpte maken med versen i översättningarna. Hon ska ha varit Swedenborgare, vilket inte undgick Infernokrisens August Strindberg.
Bengt Lidforss tonår inföll under 1880-talet, vars radikala stämningar kom att prägla honom för livet. Han var ett brådmoget geni, mångsidig som få. Han blev ju botaniker, men han var också humanistiskt intresserad, och under några år drömde han om att bli författare. Han blev student vid sexton års ålder.
Vid nitton tog han sin filosofie kandidat-examen. Han hade då läst in 13,5 betyg på fem terminer. Ämnena var kemi, botanik, latin, teoretisk filosofi, zoologi, estetik med litteratur- och konsthistoria, geologi samt fysik. Till saken hör att fadern inte var helt nöjd. Han hade planerat en examen om 16 betyg för sin son.
Bengt Lidforss – Strindbergs vän och studentradikal
Så långt hade Bengt Lidforss varit en mönsterstudent, men nu började han ”extravagera”. Han gjorde sig alltså bemärkt i sällskapslivet och fick oregelbundna vanor. Han uppmärksammades också allt mer som slagkraftig radikal under Akademiska Föreningens diskussionsaftnar.
Relationen till den konservative och ängsligt konventionelle fadern blev allt mer ansträngd, och det hade säkert kommit till fullständig krasch om inte modern och systrarna hade dämpat stötarna. Denna labila familjesituation bestod genom åren.
Under 1890-talet kom Lidforss att tillbringa några år i Tyskland, där han under en period fann både sin älskade Dagny Juel och sig själv indragna i kretsen runt Strindberg, Munch och Przybyszewski på vinstugan Zum schwarzen Ferkel i Berlin. Strindberg porträtterar Lidforss i Inferno och i Legender.
Lidforss blev så småningom riksbekant. Men inom borgerliga kretsar var det i hög grad fråga om en herostratisk berömdhet. Redan sedan tidigt 90-tal kände man honom som lundastudenten som i 30:e november-diskussionernas hetta hade kallat Karl XII ett ”löjtnantsgeni”, och i en stort upplagd artikel i Arbetet hösten år 1900 tog hans sig före att avrätta Viktor Rydberg som filosof. Linné, en annan nationalsymbol, drogs med av bara farten. Carl von Linné hade varit ett ”dussingeni”, menade Lidforss, och fick naturligtvis hela Sveriges kulturelit över sig.
Det var säkerligen många som undrade om ingen kunde tukta den där unge rabulisten nere i Lund. Det blev inte bättre av att Lidforss i sina lundakåserier tillät sig att angripa de professorer som motarbetat honom vid universitetet och dessutom biskop Gottfrid Billing, som var universitetets prokansler. Biskop Billing och Bengt Lidforss lär aldrig ha träffats personligen, men Billings omdöme om sin vedersakare är känt: ”Jag måste säga”, skrev Billing en gång, ”att jag aldrig fått kännedom om en i moraliskt afseende sämre människa.”
Bengt Lidforss – Lundabohemen
Låt oss nu se vad Albert Engström hade att anföra i Strix´ den 29 maj 1902. Engström hade varit på ett kort besök i Lund och sade sig vara upprörd i sitt innersta:
Det har sedan åtskilliga år tillbaka funnits en fraktion af Lunds studentkår, som sökt härma den europeiska dekadensen, så till vida, att de inbilla sig vara ett slags Verlainer och sökt praktisera Verlaines lif, åtminstone det yttre däraf.
Deras gudinna är ett slags Venus vulgivaga, men hon har icke den klassiskas stolta hållning och fräckt sköna gång. Hennes kjortelfåll är mörk af gatsmuts och hon drar sig gärna in i gränderna, ty hennes hy tål icke ljuset.
Arm i arm med henne tågar Lundabohêmen genom stadens nattliga bakgator och i ledet går deras bus-Silenius, en typ som ej är i slägt med Bacchus, ja ej ens med deras till äckel besjungna skånska Pan, utan en bakgårdssatyr med märken efter polisbattonger och skrålande den sista visan från Kisten.
Så ungefär förefaller mig den skånska bohêmens framfart genom litteraturen – och genom Lund.
Engströms artiklar gav fenomenet Bengt Lidforss och dennes krets ett efterhängset namn – Lundabohemen. Budskapet till Lundaborna var tydligt. De måste värja sig för denna smitta bland den litterärt intresserade ungdomen, handgripligen om så behövs: ”Jag skulle i detta fall vilja rekommendera det enklaste af alla läkemedel mot flabbighet”, skriver Albert Engström, ”jag menar stryk”.
Den omedelbara orsaken till Albert Engströms angrepp har egentligen aldrig klargjorts, och det tycks faktiskt vara så att Engström inte ens visste vem Lidforss var, men att studentkalendern Majgrefven, utgiven samma vår, på något sätt finns med i bakgrunden tycks mig fullständigt klart.
Majgrefven (1902)
I Majgrefven framträder onekligen en litteratursmak, som samtiden kan ha uppfattat som dekadent. Här finner vi "Venus vulgivaga" och "Baudelaire", dittills otryckta dikter av Emil Kléen. (Engström tycks ju anspela på den förstnämnda i citatet ovan.)
Den relativt nyligen avlidne Sigbjörn Obstfelder hyllas av Qvidam Qvidamsson (Nils P. Svensson från Kristianstad), som också skriver en essä om Böcklin och tolkar en dikt av Paul Verlaine, medan Vilhelm Ekelund bidrar med dikter samt en essä om Baudelaire och Przybyszewski.
Lidforss´ eget bidrag är den ryktbara, tre sidor långa, essän "Judar och germaner", där han angriper Oscar Levertin.
På Majgrefvens sista sida finner vi slutligen två dikter av – Gustaf Hellström! ("Eros" och "Fattigdom") Sålunda hörde också Hellström till lundabohemen.
Samma år på hösten gick Lidforss in som enskild medlem i Lunds arbetarkommun. Han var den förste universitetsläraren i Sverige som blev aktiv socialdemokrat.
Hellströms roman En mycket ung man
Vilken uppfattning hade Gustaf Hellström om Bengt Lidforss? Det kan vi faktiskt få en ganska klar föreställning om. Vi ska framför allt se hur Lidforss porträtteras i romanen En mycket ung man, publicerad 1923. Men vi ska också fråga oss om Hellström kan ha haft något speciellt syfte med sin skildring och hur pass rättvisande hans bild i så fall kan tänkas vara.
Gymnasisten Stellan Petreus
Egentligen är det ganska lite handling i Hellströms roman. I stället är det idéer och attityder som prövas, och då mestadels inne i Stellan Petréus hjärna. För sammanhangets skull kommer jag ändå att antyda händelseförloppet. Huvudhandlingen är förlagd till Lund och täcker perioden januari 1901 till januari 1902.
Bokens första avdelning utspelar sig emellertid i Kristianstad i maj året före, alltså 1900. De allra första sidorna utspelar sig på nuvarande Söderportskolan i Kristianstad, närmare bestämt på rektorsexpeditionen. Stellan Petréus, romanens hjälte, har kuggat på studentskrivningen – det är latinet som spökar framför allt.
Studentkullen är samlad hos rektor, som nyss läst upp resultaten. Så går kamraterna lyckliga sin väg, medan Stellan står kvar i djupa funderingar över livet: ”Är detta livet”, tänker han, ”att hoppas i det längsta och så till sist – ingenting?...” (s. 9)
Stellan är en beläst ung man, som särskilt vinnlägger sig om den moderna litteraturen. Denna omständighet är inte oväsentlig för förståelsen av hans livsattityd. I den fjärde boken om Stellan Petréus, romanen Det var en tjusande idyll..., får vi veta att för en gymnasist i slutet av 1890-talet var Strindberg och det litterära nittitalet det enda medlet ”att ge ett nyp åt auktoriteten, föräldra- och lärarauktoriteten, åt det förlegade, mossbelupna och reaktionära”.
Stellan står alltså i opposition mot det etablerade och under sommaren läser han Nietzsche. Han tycker sig finna att olyckan med den misslyckade studentexamen har gett honom en unik erfarenhet och att den dessutom gjort honom till skald. Under höstterminen tar Stellan sin studentexamen som privatist i Göteborg.
Nyinskriven i Lund
När så romanens andra avdelning börjar finner vi Stellan Petréus som nyinskriven student i Lund. Han är själv imponerad över detta faktum. Han sitter första dagen på sitt studentrum och trivs redan mycket gott med sitt nya liv. Han är en allvarlig men naiv ung drömmare, som hyser vaga storhetsdrömmar för egen del. Han är ateist och allmänt radikalt sinnad.
Under gymnasietiden har han betraktat sig som socialist men det är mer en känslosak, för han vet egentligen inte riktigt vad socialismen går ut på. Kanske är det mest fråga om sympati för de fattiga och undertryckta i samhället.
Den mycket unge mannens glädje grumlas en smula redan första dagen, när det vid middagsbordet visar sig att han bor på samma studenthem som den förre klasskamraten Axel Ahlberg. Denne Ahlberg är ”hans gymnasistårs bäste vän och bittraste fiende, skaldebroder och skalderival”. (s. 74)
Axel Ahlberg visar sig vara en dryg och högfärdig översittartyp, en riktig streber som är på väg att göra snabb karriär. Han brevväxlar med litterära berömdheter som Oscar Levertin och får artiklar antagna i Ord och Bild. Gustaf Hellström dementerade senare att detta skulle vara ett porträtt av den unge Fredrik Böök.
Redan själva ordet ”nyckelroman” gav dålig smak i munnen efter Strindbergs Svarta fanor och Ossian-Nilssons Barbarskogen, så man kan förstå att Hellström ville värja sig, men samstämmigheten mellan Ahlbergs och Fredrik Bööks karriärer är samtidigt alltför stor för att verka tillfällig. Denna samstämmighet fortsätter dessutom i nästa roman, Sex veckor i Arkadien (1925), något som Hellström hade kunnat undvika om han då hade velat det.
Första glimten av ”geniet” – Bengt Lidforss
På kvällen den första dagen i Lund har en av Stellans kusiner uppmanat honom att komma till Grand. Stellans naivitet lyser igenom när Hellström skildrar hur han betraktar ansiktena runt borden. Här sitter han mitt bland ”det kommande Sverges andliga elit”, tänker han. (s. 98) Han letar efter genier, personer med kranier formade som Goethes, Tegnérs och Nietzsches. Någon sådan kan han inte finna. Men – och jag citerar:
I soffan vid bordet bredvid hans satt en man, från vilken han ej kunde draga blicken. Det första han lagt märke till var mannens ovårdade yttre. Det cendréfärgade håret låg okammat vårdslöst ned i pannan, kragen var ej riktigt ren, halsduken satt på sned och kavajens framsida var full av fläckar, som om han hade för vana att spilla på sig.
Han var ej längre ung: i varje fall bar han ett kort, färglöst blont, stripigt skägg och en mustasch, som hängde ned över munnen och som han gång på gång strök upp med händernas avigsida med en egendomligt kort och nervös gest. Han vände profilen åt Stellan: den alldeles lodräta pannan sköt ut över den trubbiga näsan som svalen på en fatbur. Han hade sett detta ansikte förr, porträtt av någon berömd man.
Så vände mannen plötsligt ansiktet mot hans bord: De stickande bruna ögonen lågo djupt dolda under pannans överbyggnad som om de hade varit fästa omedelbart vid själva hjärnan. Han hade aldrig förr sett en liknande blick, vass och misstänksam, brännande och skygg, skjutande ut ur ögonhålorna med snabbheten hos en huggormstunga och lika hastigt dragen tillbaka in i hjärnan. Stellan kände, att han för några sekunder mött blicken från ett geni och nu visste han också, vem mannen påminde honom om: Paul Verlaine. (s. 98f)
Stellan frågar diskret sin kusin vem mannen är och får svaret:
– Den där, herregud, det är ju B.L. Honom ska du akta dig för! – Varför ska jag akta mig för honom? – Det är visserligen ett geni. Men han är socialist och för resten en slusk, som du kan se av hans yttre. (s. 99)
Stellan vet inte vem B.L. är, men han förstår att det är en man som man borde ha hört tals om. Han vågar inte fråga mer, men med utgångspunkt i den yttre likheten med Verlaine fantiserar han kring det ovårdade geniet vid bordet bredvid:
Han tyckte sig kunna se, hur oerhört denna mänska lidit. Vilka förtärande passioner i dessa härjade anletsdrag! Vilka brännande tankar rörde sig inte i denna hjärna, bakom dessa skrämmande snabba och genomträngande blickar! Vad hade en mänska ej måst genomgå av allt på ont och gott som Livet kunde skänka, innan man fick ett sådant ansikte och en sådan blick. (s. 100)
Gustaf Hellström porträtterar B.L. som ett demoniskt geni. Det vanvårdade utseendet och associationerna till Verlaine placerar in denne i bohemen, och vi kan inte undgå att associera till Albert Engströms elaka artikel i Strix.
Artur Möllers porträtt av Lidforss
Det kan vara intressant att jämföra Hellströms porträtt av Bengt Lidforss med Artur Möllers i romanen Den vita fjärilen – publicerad samma år som Hellströms. Möllers alter ego, Roland, minns hur han några dagar tidigare blivit presenterad för docent Lars Brander, alias Bengt Lidforss, denne man, om vilken den annars så reserverade Sparre talade med en beundran och vördnad som om han näst Strindberg vore nationens största geni:
Han gjorde strax på Roland ett frånstötande, ja kusligt intryck. I ett rödfnasigt anlete med tjock näsa och en stripig morotsfärgad mustasch lågo djupt in ett par ögon av en sällsam eldkolsglöd, som plötsligt kunde bli genomträngande och försåtlig. Hela företeelsen verkade ovanligt malproper och nerspilld, så kunde man framställa en kvick men nedsupen demon. Så snart han kommit hem, tvättade han omsorgsfullt händerna för att hålla sig obesmittad.
Både Gustaf Hellström och Artur Möller kom att dras in i Bengt Lidforss´ krets. Men deras erfarenheter skiljer sig avgjort. Gustaf Hellström behöll sin beundran för Lidforss livet ut. Mellan Lidforss och Möller kom däremot en ganska snar brytning. Vi märker detta i porträtten. Trots att de företer likheter är Möllers mycket negativt laddat, med ord som ”försåtlig” och ”malproper”. Möller antyder också att Lidforss bär någon sorts smitta, om det är syfilisen eller homosexualiteten som avses är inte lätt att avgöra, kanske bägge.
Axel Ahlberg och Birger Åberg
En annan som bröt tidigt med Lidforss var Fredrik Böök, och man kan notera att Axel Ahlberg i Hellströms roman mycket väl motsvarar Lidforss uppfattning av Böök.
Att Lidforss var homosexuell – eller snarare bisexuell – framgår knappast annat än ytterst indirekt i det samtida materialet. Sådant kunde man inte skriva om. I Hellströms roman noterar den initierade möjligen att Lidforss påfallande ofta är i sällskap med skalden Birger Åberg, ”han som i höstas gav ut diktsamlingen Syrener, som fick så mycket beröm av Levertin”, som det heter i romanen. (s. 102)
Förlagan till denne Birger Åberg är Vilhelm Ekelund som våren 1901 gett ut samlingen Syner, som uppmärksammats av Levertin. I romanen kommer man aldrig nära Åberg – han är tyst och tvär, som den unge Ekelund möjligen var. Vänskapen mellan Lidforss och Ekelund varade fyra år, sedan blev slitningarna alltför stora. Den första kvällen på Grand får Stellan Petréus bevittna ett av B.L.:s sociala nederlag. Denne försöker diskret ute i vestibulen låna några kronor av Stellans kusin för att kunna köpa mer öl, men han blir nekad. (s. 107ff)
Stellan vet ännu inte vem B.L. egentligen är. Han frågar senare Axel Ahlberg, som avmätt meddelar honom att B.L. är växtfysiolog och dipsoman. Stellan förstår varken det ena eller det andra ordet, men vågar inte fråga. På frågan om Ahlberg är personligen bekant med växtfysiologen ges svaret att han varit det, men blivit varnad och dragit sig undan. ”För resten”, tillägger Ahlberg. ”är han åttitalist och socialist och allt möjligt förlegat".(s. 113)
Stellan beundrar ”geniet” på avstånd
Trots alla negativa besked är Stellan mycket fascinerad av ”geniet”, som han ständigt kallar honom i sina tankar. Han skulle mycket gärna vilja lära känna honom. Han passerar ofta dennes hem, för B.L. bor mycket strategiskt, nämligen i ett av AF:s torn:
När [Stellan] sneddade över Tegnérsplatsen kastade han som så ofta en blick upp till det vänstra tornets högsta fönster. Det lyste därinnanför, ett matt, gult sken. Geniet var alltså hemma. Kanske satt han just nu vid skrivbordet, över vilket det hängde ett porträtt av Strindberg med egenhändig dedikation: Till Faust, min vän och lärare... Stellan hade aldrig varit däruppe. Men han visste, att porträttet med just den dedikationen hängde över växtfysiologens skrivbord. Han visste till och med att glaset var spräckt. (s. 119f)
Stellan söker med stort besvär reda på artiklar som B.L. skrivit och läser dem om och om igen. Han börjar till och med prenumerera på tidningen Arbetet. Stellans radikalism förstärks och han blir allt mer kritisk mot förhållandena i Lund och på Universitetet. Han tycker sig inte finna någon entusiasm hos professorerna och han slutar att gå på föreläsningarna. Han kan lika gärna läsa in allt på egen hand, anser han.
Religionsdebatten i AF:s stora sal
Vi går nu fram till en av romanens höjdpunkter, den stora religionsdebatten i Akademiska Föreningens stora sal. Under kvällen får man följa hur ateisten Stellan triumferar och finner slaget vunnet flera gånger om, men också hur han ängslas och förtvivlar när motståndarna kommer med sina motargument och tillrättalägganden. Som ett smakprov på Stellans kast mellan förtvivlan och triumf ska jag citera skildringen av hur B.L. inleder debatten:
Så började han tala. Enbart hans stämma var tillräcklig för att döda varje tanke på en drömd triumf. Den hade över sig något av sammet, mjuk och musikaliskt sövande, något försynt och aktsamt, som tycktes vilja smeka sig fram i stället för att fräsa som blixten, vina som pilen, susa som svärdet. Stellan kände det, som om han med våld måste rycka sig upp ur denna rösts suggererande sammetsmjukhet för att tränga genom till orden, som voro inlindade i den.
Men också orden saknade varje tillstymmelse till blixt och pil och svärd. De voro alldagliga och innehöllo mest referat av vad som redan förekommit under skärmytslingarna i pressen. Hade han misstagit sig på geniet? Var han i grund och botten ingen Lucifer, facklan, som jagade mörkret in i de undangömdaste vrårna? [---] Men plötsligen gick det en stöt genom publiken. Fysiologen hade höjt rösten. Hållning, tempo, blick, allt var förändrat. Det kändes som om själva temperaturen i salen stigit, som om den från sammetsmjuk sövande slapphet förvandlats till elektricitetsmättad luft. (s. 177f)
Diskussionskvällen på Akademiska Föreningen upptar cirka nittio sidor i romanen, och ändå blir det aldrig tråkigt. Hellström har emellertid fått kritik för sitt tillvägagångssätt i detta och liknande fall. Denna kritik går ut på att Hellström arbetat osjälvständigt. Det visar sig nämligen att han till stora delar kopierar Bengt Lidforss´ skrifter när han låter oss följa debatten. (Avsnitten står mycket riktigt inom citationstecken i romanen!)
.L.:s främste motståndare har i sin tur fått låna sina ord från Nathan Söderblom. Det var inte vanligt då, men idag finner vi det knappast orimligt att blanda fiktivt och dokumentärt material. Det blir effektivt, och med tanke på att Lidforss var Sveriges främste kristendomskritiker och dessutom en av landets allra främsta stilister, vore det faktiskt synd om han inte själv hade fått komma till tals. Över nittio år efteråt stör inte heller anakronismerna så mycket, men man kan naturligtvis förstå kritiker som på sin tid anmärkte på att Hellström använt en Lidforssbok från 1910, när han skildrat en debatt från 1901.
Hellström har också haft försvarare, och viktigare än anmärkningarna är faktiskt att Hellström bygger upp skildringen av denna religionsdebatt på ett så utomordentligt skickligt sätt. Ser man närmare på texten visar det sig dessutom att han format Lidforss´ inlägg med hjälp av ett flertal olika texter. På så vis ger han läsaren en god uppfattning om Lidforss´ kristendomskritik som helhet, trots att den i verkligheten omfattar många hundra sidor i Lidforss´ böcker. Framför allt beundrar jag Hellströms sätt att levandegöra debatten genom att låta de talandes repliker verka inne i Stellan Petréus eget medvetande.
B.L. börjar den elektrifierande delen av sin inledning som följer. För att illustrera Hellströms arbetssätt har jag markerat hans avvikelser från den aktuella källan (Lidforss bok Kristendomen förr och nu s. 13). Uteslutningar markeras (...), tillägg kursiveras och utbyte av ord, eller hela uttryck, markeras med understrykning. Avvikande stavning eller kommatering markeras dock inte.
”Vid ett diskussionsmöte (...) i Berlin för ungefär ett halvår sedan fällde en av den liberala protestantismens främsta representanter i Tyskland, professor (...) – Stellan kunde ej uppfatta namnet – följande yttrande: ‘Den försoningslära, som Paulus uppställer, behöva vi ju inte antaga.’ Orden fälldes i förbigående och med ett sinneslugn – jag var själv närvarande – som om frågan gällt den självklaraste sak i världen.
Här stod alltså en vetenskapligt bildad teolog, som dessutom också bekläder prästämbetet, och bekände helt öppet att den kristna försoningstanken, sådan den formulerades av Paulus i orden: ‘Kristus har dött för våra synder och är uppväckt till vår rättfärdighet’, alldeles inte har någon bindande kraft för en modern kristen.
Vad som alltsedan urkristendomens dagar, trots alla meningsskiljaktigheter i övrigt, alltid ansetts som den centrala kärnpunkten i den kristna tron, det skjuter den moderna teologin nu till sidan som en överflödig bisak. Man kan knappast förtänka de teologiskt obildade bland (...) åhörarna, om de känt en viss undran inför denna nyaste form av kristendom. [---]” (s. 178f)
Bearbetningen är alltså ytterligt försiktig. Den begränsas i stort sett till att några inskjutna kommentarer knyter texten närmare den fiktiva talsituationen, liksom utbyte av några skriftspråkliga ord och vändningar, exempelvis ordet ”icke” som blir ”inte”. Här bör tilläggas att Lidforss´ stil i allmänhet lämpar sig alldeles utmärkt för högläsning – det torde vara en del av hemligheten med dess stora genomslagskraft, inte minst bland arbetarna.
Väl fångat är hur Stellan plötsligt tappar koncentrationen när han får syn på ett par studentskor bland publiken. Han börjar drömma om idealkvinnan... För att försöka imponera på den vackra radikalen Gertrud Bondesson tar han mod till sig och begär ordet i debatten. Men det har han inte mycket för, för när han efter sitt inlägg vill inhösta damens beundran visar det sig att hon har lämnat salen.
Däremot utsätts Stellan för smålandsteologernas hårdhänta argumentering. Det slagkraftigaste argumentet består i ett knytnävsslag utdelat ute i vestibulen. (s. 252f) Stellan är stolt och känner sig som Martin Luther i Worms, men den närmaste tiden finner han sig bemött med förakt och ringaktning av sin omgivning, inte minst på studenthemmet. Han är utstött och känner isoleringen och vantrivseln öka, och han längtar allt mer efter att få kontakt med B.L. Men detta är inte så lätt för en blyg och osäker student.
Vid ett tillfälle är Stellan nära att hinna ikapp växtfysiologen. Han ser denne smita in på ett antikvariat med några tjocka böcker. B.L. kommer ut utan sina böcker:
Var geniet verkligen så fattig, att han måste sälja sitt bibliotek? Kanske han till och med saknade mat för dagen? Docentstipendiet hade man tagit från honom. Förmodligen hade han ingenting annat att leva på än det, han kunde tjäna på sina artiklar i arbetarbladet.
Och på långa tider hade Stellan inte sett hans signatur där heller. En dag vid middagsbordet på hemmet hade det talats om, att någon ett par nätter efter diskussionsmötet varit inne i botaniska trädgården och ryckt upp hela hans rubusodling, där han sökte framexperimentera alldeles nya arter. Det var års möda, som bokstavligen ryckts upp med rötterna...(s. 259)
Innan Stellan hinner fram möter B.L. en vithårig dam – Hellström skildrar känsligt den spända men samtidigt ömma relationen mellan mor och son:
Stellan behövde inte se på hennes ansikte för att förstå, att det var geniets mor. Han kunde se det på händerna. De hade farit upp mot hennes hjärta och lågo där tätt tryckta mot den svarta kappan. Geniet hade huvudet framåtlutat. Han ville ej se på sin mor. Kanske hade han inte varit hemma sedan mötet... Nu fångade modern efter hans ena hand och förde honom med sig in på Mårtensgatan. Hon hade tagit hans arm in under sin och det såg ut, som om hon smekte den. (s. 259f)
Första maj
Med utsökt sinne för stegringen i berättelsen och med god berättarekonomi låter Hellström Stellans dröm att lära känna växtfysiologen gå i uppfyllelse på första maj. Men mycket hinner hända denna dag, innan läsaren kommer så långt. Först är det studenternas glada dag och rektorsuppvaktning, med vita mössor och vackra flickor i nya vårklänningar.
Axel Ahlberg, Stellans motsats och romanens allt mörkare skurk, lägger definitivt beslag på den prästgårdsflicka som också Stellan sedan en tid är intresserad av, men när Stellan sedan går där ensam och besviken dyker arbetarnas demonstrationståg upp. (Historiskt sett var just detta maj-tåg det första som anordnades i Lund. Året är ju 1901 och arbetarkommunen hade bildats i mars samma år.) Stellan ser att växtfysiologen går i första ledet. Efter en stund sällar sig Stellan till demonstranterna.
Men just som han börjar känna sig som en riktig socialist hör han faderns befallande röst från trottoaren: ”Stellan! Vad i hundra djävlar gör du där! Kom ---” (s. 286) Stellan trotsar fadern, trots att denne kommit ned till Lund enbart för hans skull, men lite senare blir han så illa trampad på hälen att han måste lämna demonstrationståget.
Ledsamt nog innebär detta att varken Stellan eller vi får lyssna till det tal som växtfysiologen sägs ha hållit på Clemenstorget denna dag. (Detta överensstämmer nu inte med verkligheten, för Lidforss majtalade första gången 1903, i Göteborg. I Lund majtalade han först 1905.)
Så småningom förenas Stellan med sin far och diverse studenter på Grand. Sällskapet har druckit en hel del när Stellan kommer, och juristerna i gänget berättar löjliga anekdoter som Stellans far finner väldigt roande. Stellan skäms och längtar därifrån.
Så blir Stellan ensam igen, men snart går han runt och tycker synd om sig själv. På kvällen återvänder han till Grand i ett sista desperat försök att hitta sällskap. I vestibulen möter han växtfysiologen, som känner igen honom från den stora religionsdebatten. ”Det var ni, som kallade Josef och kung David för fähundar”, säger han. ”Hoppas vi träffas någon gång.” (s. 317f) B.L. vill gå, men Stellan tar mod till sig och berättar att han är så ensam. B.L. tycker synd om honom och bjuder med honom in till sitt sällskap, detta efter att ha hört att Stellan gått i maj-tåget och att han faktiskt har fått ett par dikter publicerade i en malmötidning, visserligen under signatur, men ändå.
Det efterlängtade mötet
Man har redan läst två tredjedelar av romanen när mötet mellan Stellan och den berömde växtfysiologen äntligen kommer till stånd, och läsarens nyfikenhet är stor. Vad ska nu hända? Är växtfysiologen verkligen så farlig?
De kommo fram till ett bord, detsamma, där han suttit med sin far på eftermiddagen. – Här kommer jag med ett alldeles nytt fynd, sade fysiologen och gnuggade händerna: Socialist, hädare och skald.
Han vände sig till Stellan: – Hur var det namnet var? – Petréus! – Petréus, upprepade fysiologen, socialist, hädare och skald! Hoppas det duger för en så ung man?
Stellan bugade sig. Ett tjog ögon riktades mot honom, likgiltiga blickar, överlägsna, kyliga, direkt fientliga. (s. 318)
Naturligt nog sitter Stellan mest tyst. Man talar politik bland annat. Så småningom tunnas leden ut. Kvar finns växtfysiologen, skalden Åberg och några till. Stämningen är dyster. Räkningen är betald, och det börjar bli stängningsdags. Problemet är att docenterna med pengarna har gått. Hur ska man nu få pengar till eftersläckaren?
I sällskapet finns en försupen fysiker med ”blanksliten kostym, så tillskrynklad, som om han under långa tider sovit i den” (s. 322). Denne man bär namnet Olle Montanus och är verkligen som stigen ut ur Strindbergs bohemkotteri från 1879. Montanus är utfattig men äger samtidigt den fattige studentens ekonomiska geni. Har någon pengar? Jag har en tia, säger Stellan. Hurra! ropas det, och man beställer mer punsch. Då man sedan upptäcker att Stellans konfirmationsklocka är av guld anser man att natten definitivt är räddad. B.L. sneglar dock förläget på sin nye vän.
Skandal på studentrummet
Stellan bjuder hem alla till sig. På vägen pantar man klockan hos natthökaren i hörnet av Tomegapsgatan. I utbyte får man ”porter och öl, hårdkokta ägg och uppskuren fårfiol, några buteljer sherry och, tack vare Åbergs ihållande böner, en låda skinn- och benfri ansjovis, utan vilken skalden påstod sig ej kunna leva. Burken öppnades på stället, av natthökaren.” (s.328)
Natten tillbringas i Stellans studentrum. Han är mycket stolt över sitt fina främmande, men då det visar sig att de övriga också är skalder börjar han känna sig underlägsen, som så många gånger förr. Växtfysiologen håller en längre monolog om symbolisten Maeterlinck. Att denne betytt mycket för August är ju självklart, menar han, men är han verkligen så stor som vissa vill ha det till? Vilken mening har Stellan om Maeterlinck? undrar B.L. så småningom. Stellan tvekar men tvingar sig att erkänna att han inte läst något av författaren.
Först efteråt inser han att B.L. satt honom på prov – hur lätt hade det inte varit att ljuga och bara hålla med? Men B.L. håller på ”tankens sedlighet”, det vet Stellan. (s. 338) Därefter diskuterar man fransk litteratur, vilket återigen ställer Stellan utanför. B.L. sitter också mestadels tyst. Framåt morgonen väcker någon förslaget att man ska ge ut en litterär tidskrift nästa första maj. Alla blir entusiastiska och man bestämmer namnet till Majgreven. Men kan vi få ihop tillräckligt bra material? undrar B.L. – för om det nu är si och så med hans sociala anseende, så har han ju i alla fall sitt intellektuella anseende att tänka på. Jo, det borde gå, finner B.L. Kanske kan Stellan också vara med?
B.L. ber Stellan att deklamera några av sina dikter, och Stellan låter sig övertalas. Han läser två dikter ur minnet. Men mitt i den andra dikten märker han att växtfysiologen sitter och skruvar på sig. Stellan tycker sig se ”ett obeskrivligt uttryck av pina och äckel” i hans ansikte och slutar deklamera, blossande röd. B.L., som är är förlägen och fylld av medlidande, ger följande recension, här avkortad:
– Ja, gosse, det där var --- men du är ju ung ännu. Ser du, den poetiska begåvning, som du utan tvivel i någon mån besitter, behöver ju inte vara helt och hållet bortkastad eller meningslös, om den också inte tar sig mycke ut i lyrik. Det är ju inte tu tal om att du har något av skald i kroppen, så mycket som det till exempel behövs för att bli en god essayist. [---] (s. 348f)
Bengt Tomson har påpekat att Hellström här som förlaga använt Lidforss´ omdöme (våren 1900) om Kristianstadsskalden Nils P. Svensson, mer känd under pseudonymen Qvidam Qvidamsson. I romanen är det dock Stellan som drabbas av kritiken, och Stellan blir naturligtvis oerhört besviken på sig själv och sin oförmåga. Plötslig spårar samkvämet helt ur, nämligen när Olle Montanus börjar sjunga en oanständig rallarevisa och Stellans grannar börjar banka i väggen.
Det blir en väldig kalabalik. (s. 350ff) Stellan blir utom sig och börjar krossa flaskor mot grannarnas väggar. Gästerna smyger förfärade iväg. Följden blir att Stellan känner sig tvungen att flytta redan nästa dag. Rejäl skandal, alltså. Dock faller ingen skugga på B.L. – han har på intet sätt provocerat fram detta bråk.
Hellströms avsikt med sitt porträtt av Lidforss
Även om romanen inte slutar här ska jag nu lämna den, eftersom fortsättningen inte tillför porträttet av Bengt Lidforss särskilt mycket mer. I stället vill jag diskutera vilken avsikt Hellström kan ha haft med sitt porträtt av Lidforss.
Hellström om Lidforss 1945
År 1945 gav Gärda Lidforss af Geijerstam ut en bok om sin kände men också misskände storebror. Boken heter Så minns jag Bengt Lidforss. När Gustaf Hellström recenserade boken i Dagens Nyheter passade han också på att försöka karakterisera Lidforss. Trots att denne kunde synas obalanserad tyckte sig Hellström finna en ”egendomligt väl avvägd blandning” av vetenskapsman, konstnär och ansvarskännande medborgare. Hellström noterar också ”en av tillvarons mystik genomandad religiositet” – trots Lidforss´ ”livslånga kamp mot den dogmatiska kristendomen”. Detta märkliga, nästan religiösa drag hos Lidforss har också andra vittnat om. ”I alla dessa stycken var han en fullt harmonisk människa”, sammanfattar Hellström.
Jag vill gärna poängtera Gustaf Hellströms syn på Lidforss som en fullt harmonisk människa. Man har i alltför hög grad velat se Lidforss som en nästan obotligt splittrad människa, anser jag. Det är då intressant att Gustaf Hellström tydligen inte uppfattat honom så. Att Hellström ändå var väl medveten om att Lidforss kunde förefalla obalanserad framgår om vi fortsätter att läsa den nyss citerade karakteristiken. Hellström försöker där förklara varför det obalanserade intrycket uppkom:
"Det obalanserade i hans väsen, det ”dipsomanska” hos honom hade helt säkert sin källa i en ungdomlig omättlig livshunger, en våldsam expansionslusta, för vilken han trots sina vetenskapliga, sociala, politiska och estetiska intressen inte kunde finna tillräcklig utlösning inom en liten universitetsstads ram [...]."
Viktigt tycks mig Hellströms påpekande om Lidforss´ ”orädda men samtidigt ytterst känsliga natur”. Utsvävningarna var en reaktion på den vantrevnad som drabbade honom på grund av ofta oförskyllda men ibland självförvållade förföljelser. Hellström betonar särskilt bristen på avskildhet i Lund. Där fanns, till skillnad mot Uppsala, ännu inga studentnationer där man kunde undvika allmänhetens blickar: ”På så sätt”, skriver Hellström, ”blev hans privatliv, för att låna ett uttryck från en amerikansk humorist, lika skyddat från insyn som en guldfisks.”
Hellström hävdar slutligen att förföljelserna av Lidforss och anklagelserna att han förförde ungdomen förmodligen inte hängde så mycket ihop med hans alkoholkonsumtion utan snarare med att han inte höll inne med sin naturvetenskapliga, religiösa och politiska åskådning. Den stora skandalen var med andra ord att Lidforss var darwinist, ateist och därtill socialist.
Hade då Hellström någon uttalad avsikt med sitt Lidforss-porträtt? År 1932 publicerade Erik Vendelfelt en artikel med rubriken ”Bengt Lidforss i svenska romaner”. Vendelfelt hade då fått intressanta upplysningar angående tillkomsten av romanen En mycket ung man. Hellström skriver i ett brev till Vendelfelt att han hade tagit sig ”en lång funderare över, just hur mycket” han skulle taga med:
"Efter samråd med en av [Lidforss´] allra intimaste kvinnliga vänner – de voro som bekant ytterst få – beslöt jag att endast ta med det positiva inflytandet, han hade på den ungdomen, som stod honom nära. [---] Helfigursdimensionerna skulle inte ha passat in i den bröstbild, jag ville ge av honom, allra minst de ofta vacklande benen. "
Hellström har inte gått efter dagboksanteckningar när han skildrat Lidforss, utan han bygger i första hand ”på egna och den omnämnda kvinnliga vännens minnen”, sägs det. Vem var då denna kvinnliga vän? Eget nog återfinner vi henne i en annan svensk roman.
Anna-Clara och Inger Alfvén
Hellströms roman är dedicerad till Anna-Clara och Johannes Alfvén (bror till Hugo Alfvén). Dessa två blev föräldrar till Hannes Alfvén (nobelpristagaren), och denne i sin tur fick dottern Inger. Jag ska nu göra vad som i förstone kan verka vara en utvikning, men som inte är det. År 1981 gav Inger Alfvén ut romanen Arvedelen. Den handlar om några generationer kvinnor i en släkt som hon kallar Olofsson. En av kvinnorna är Agnes som var studentska i sekelskiftets Lund. Hennes bästa väninna heter Gärda och bor på Bytaregatan i Lund. På den gatan låg syskonen Lidforss´ föräldrahem och förebilden till väninnan är säkerligen Gärda Lidforss af Geijerstam.
Gärda i Inger Alfvéns roman har en bror som heter Wilhelm. De två väninnorna har gått en kurs som Wilhelm har hållit och de gör till och med en exkursion till Gotland tillsammans med denne. Agnes känner sig attraherad av Wilhelm och han är också attraherad av henne. Trots detta håller han distans. På sommaren tar sig Agnes för att skriva ett brev till Wilhelm, tydligen för att erbjuda sig att bli hans livsledsagarinna. Wilhelm växer till ett ömsint miniatyrporträtt av Bengt Lidforss, ja ett av de mest inkännande porträtten av honom över huvud taget. Förlagan till den unga Agnes i romanen är utan allt tvivel Anna-Clara Alfvén, som alltså var Inger Alfvéns farmor och tillika den kvinna som Gustaf Hellström tillägnat sin roman!
Anna-Clara hette före giftermålet Anna-Clara Romanus och lärde känna Bengt Lidforss senast vårterminen 1898. Hon tillhörde den radikala studentföreningen D.Y.G. (där Lidforss var en av de ledande) under sin studietid och hon var medarbetare i de socialdemokratiska kvinnornas tidskrift Morgonbris. Hon blev färdig läkare 1906 och flyttade då till Stockholm. Under Lundatiden stod hon Lidforsskretsen nära.
Att det verkligen var Anna-Clara som hjälpte Hellström har bekräftats av hennes dotter Anne-Marie Alfvén-Eriksson, som i en artikel i Dagens Nyheter 1963 berättar att Hellström brukade besöka hennes föräldrahem för en sorts litterära aftnar, där man läste högt för varandra ur verk som man hade under arbete. Hellström var i en nedförsperiod, menar hon, han hade ont om pengar och kände sig pressad, eftersom han redan hade fått ut en del av honoraret för boken. Resultatet var att ”han skrev och brände och skrev och brände”:
De kritiserade varandra och diskuterade. Min mor berättade minnen om B L, och så tog hon hand om avsnitten ur Gustaf Hellströms manuskript och låste in dem för att han inte skulle kunna bränna dem.
Vilken var då relationen mellan Anna-Clara och Bengt Lidforss? Därom ger artikeln också besked:
Min mor hade studerat i Lund under B L:s tid. Hon beundrade honom mycket. Troligen var hon också förälskad i honom. Efter hennes död hittade vi bland hennes papper ett gammalt brev, daterat 1898, där B L mycket försynt och taktfullt och ömt men samtidigt djupt bedrövat förklarar för den unga kvinnan hur omöjligt det är för honom att besvara hennes svärmeri. [---]
Min mor mindes alltid B L som en fin, storslagen och mycket olycklig man som ingen kunde hjälpa. Om hennes bild är riktig vet jag inte. Men när man sitter med brevet i sin hand har man en känsla av att hennes bild i vart fall är riktigare än belackarnas.
Bakom skildringen av Bengt Lidforss i Gustaf Hellströms bok står alltså två vänner och beundrare, en man och en kvinna. Det borde borga för en någorlunda autentisk bild, samtidigt som vi redan noterat att Hellström syftat till en ”bröstbild”, inte en ”helfigur”. Lidforss hade fått några elaka porträtt, framför allt ett rent lögnaktigt i romanen Barbarskogen, skriven av Lidforss´ främste fiende genom åren, Karl Gustaf Ossian-Nilsson. Hellström och hans väninna har tydligen velat ge en annan och enligt deras mening rättvisare bild, en motbild till Ossian-Nilssons nidbild om man så vill.
En antydan om betydelsen av Ossian-Nilssons skildringar finner man i Hellströms brev till Erik Vendelfelt. Hellström säger visserligen att han endast hade läst Paul Rosenius skildring av Bengt Lidforss. Men han tillägger: ”Ossian-Nilssons hade jag med vilja låtit vara.”
Utelämnanden i Lidforss-porträttet
Hellström har lyckats ge en positiv bild av Lidforss, och detta, menar jag, utan att för den skull förvränga bilden alltför mycket. Men visst har saker utelämnats. Sigfrid Siwertz har i en självbiografisk bok berättat att hans vän Gustaf Hellström brukade berätta ”vilda sagor” om Bengt Lidforss´ storstilade utsvävningar i Lund. Även om Siwertz var en man med livlig fantasi får man väl antaga att grundvalen för dessa ”vilda sagor” hörde till helfigurens ofta vacklande ben, dem som Hellström inte ville visa. Kanske hörde Lidforss´ tankar kring särskiljandet mellan judisk och germansk kultur också hit. Ytterligare ett exempel på undanhållande ska ges:
Inom Lidforss-kretsen inträffade ett mystiskt dödsfall strax före jul år 1904. Många trodde att det var självmord, men detta blev aldrig ordentligt utrett. Den unga kvinnan som dog var Hildur Sandberg, förlagan till radikalen Gertrud Bondesson i Hellströms romaner. Hellström hade ursprungligen för avsikt att låta henne dö redan mot slutet av romanen En mycket ung man, men han valde i stället att ägna henne större delen av nästa roman, Sex veckor i Arkadien, publicerad 1925.
I den senare romanen skildras ett förhållande mellan Gertrud Bondesson och Stellan Petréus. I slutet av boken begår Gertrud självmord. Romanen utspelar sig år 1906 och B.L. sägs då i stort sett ha dragit sig tillbaka från sina unga skyddslingar. Gertrud och Stellan är alltså äldre nu och de står inte längre under B.L.:s direkta inflytande. Man skulle kunna tolka detta så att Hellström medvetet lyfter bort ett besvärande inslag från sin Lidforssbild, och det sker då bland annat genom en förskjutning i kronologin. Typiskt är att K.G. Ossian-Nilsson utnyttjar samma händelse, men på motsatt sätt, och då naturligtvis för att komma åt Lidforss. (I romanen Ödets man, 1912)
Vi närmar oss slutet och jag vill då gärna citera vad Lidforsskännaren Erik Vendelfelt hade att säga om Gustaf Hellströms bild av Bengt Lidforss. Det är bara att hålla med:
"[Hellström] har verkligen gett en levande, ställvis fascinerande skildring av ett geni, något som sannerligen inte brukar vara en lätt uppgift. Att han dessutom givit en av de bästa Lidforsskildringar vi har är ett plus för dem som känner till och uppskattar modellen. "
Identifikation med Lidforss
Stellan Petréus i romanen har lånat drag av Gustaf Hellström själv. Något som jag här bara kan antyda är att Hellström också i någon mån tycks ha identifierat sig med Bengt Lidforss. När Hellströms alter ego Stellan Petréus ser tillbaka på sin lundatid i romanen Det var en tjusande idyll beskrivs den tiden som ”sex år i en universitetsstad, där ens göranden och låtanden, ens åsikter och förvärvade egenheter hunnit bli lika skyddade från insyn som guldfiskens i ett akvarium”.
I Stockholm får Stellan Petréus genomlida den fattige intellektuelles alla stadier, exempelvis tvingas han gå till antikvariatet med sina böcker. Att Hellström senare i livet har haft Bengt Lidforss som föredöme för sin orädda journalistik tror jag att man kan ta för givet.
Men Gustaf Hellström lyckades i stort sett bättre än Stellan Petréus. Hellström kuggade ju inte i studentexamen, för att ta ett uppenbart exempel. Värt att minnas är också att Majgrefven, som tidigare nämnts, faktiskt innehöll ett par dikter av Gustaf Hellströms hand. Denne ansågs alltså hålla måttet.
Urspårad lundabohem eller ett missförstått geni?
Rubriken på min text ställer frågan om Hellström ansåg Lidforss vara en urspårad lundabohem eller ett missförstått geni. Ser man till den samlade effekten av Hellströms uttalanden, så kommer man snarast till slutsatsen att Lidforss var något av varje. Men helt urspårad var han ju inte, och inte heller helt missförstådd. Han fick trots allt sin professur i botanik. Först i Uppsala våren 1910 – detta ”Sibirien” där han aldrig kunde trivas. Och så till sist i Lund, dit han blev kallad i maj 1911, utan att behöva söka – en triumf som fadern tyvärr inte hann uppleva.
Faktum är att det inte längre fanns några anmärkningar att anföra mot Lidforss´ leverne. Sedan 1905 var han till och med organiserad nykterist inom arbetarrörelsens ram. Men typiskt nog är det inte från den tiden man i allmänhet vill minnas honom. De flesta skriver om sekelskiftets Lidforss. Och kanske behövde Lund sitt bohemiska geni. Man kan i alla fall omöjligen tänka sig Lund utan Bengt Lidforss, och sedan han dött år 1913, endast 45 år gammal, var det många som saknade honom. Möjligtvis var det ännu fler som kände lättnad. I vilket fall blev Lund sig aldrig mera riktigt likt. Men hur det en gång gick till i Lund strax efter sekelskiftet 1900 kan vi få en ganska god föreställning om, genom att läsa Gustaf Hellströms roman En mycket ung man.
BILAGA
Den enda bok som Lidforss recenserade av Hellström var debutboken, novellsamlingen Ungkarlar (1904). Man ser här hur mycket åttitalist Lidforss fortfarande var, och i efterhand inser man dessutom att det som den lyhörde Lidforss fäst sig vid hos Hellström är just det som kom att karakterisera tiotalisterna. Man ser också hur Lidforss använder boken som tillhygge i striden mot borgerlighet och prästerskap. Boken hade fått blandad men kanske övervägande negativ kritik av Lidforss´ slagpåse nummer ett, nämligen Oskar Levertin i det liberala Svenska Dagbladet, och typiskt nog får också denne ett tjuvnyp. Lidforss har först skrivit om Artur Möllers debutbok men fortsätter sedan i sin karakteristiska stil:
Medan herr Artur Möller vid sin debut möttes av ett ampelt, men i stort sett icke oförtjänt beröm, har hans jämnårige kollega Gustaf Hellström drabbats av kritikens onåd i dess mest förkrossande form: prof. Levertin har nämligen beskyllt honom för simpelhet i uppfattning! Sådant måste kännas genom märg och ben.
Nå, det må nu gärna medgivas, herr Hellström är icke en skribent, som parfymerar sina skrifter med upphöjda känslor och ädla tänkesätt. Han kunde strängt taget hälsa den svenska publiken med samma ord, som Mefistofeles i förspelet till Faust riktar till gud fader:
Jag kan ej svarva granna tal, förlåt det, fast alla här må håna mig som platt! Mitt patos, o du skulle skratta åt det, om du ej hade vant dig av med skratt.
Men till gengäld har Gustaf Hellström fått en gåva, som även Mefistofeles ägde: han känner sitt folk. Han är den borne observatören, och han ger sina observationer med en träffsäkerhet och en plastisk åskådlighet, där den minsta nyans är tagen på kornet. Hans stil äger en viss soignerad brutalitet och rör sig med en, man skulle stundom vilja säga onaturlig ledighet. Hellström är icke poet, knappast känslomänniska; men över alla dessa skildringar, som mestadels behandla militära och civila typer ur småstadsbourgeoisin, vilar det goda humör, som känslan att fullt behärska sitt ämne skänker. Han äger åtskilligt av den dissekerande vetenskapsmannens intresse för sina försöksobjekt, men någon medkänsla med sina hjältar och hjältinnor har han i regel icke; när han är som mest sympatiskt stämd mot dem, tycker man sig i hans uppsyn spåra samma hjärtliga, kannibaliskt mysande smil, varmed jag förmodar, att satan betraktar vår tids biskopar och präster. (LK s. 142f)
Artikeln går tillbaka på ett föredrag hållet i Kristianstads Humanistiska förbund, våren 1998. Tidigare publicerad i Gustaf Hellström. Kristianstads Stadsbiblioteks skriftserie I, red. Maria Ehrenberg, Kristianstad 1999.
Gustaf Hellström-sällskapet Kristianstad Mail: lennart.leopold@hkr.se