Människan | Författaren | Sällskapet | Kontakt | Aktuellt | Hem
Snörmakare Lekholm får en idé. En nyläsning av Eva Ström
Jag skall börja med en bekännelse. Min nyläsning av Snörmakare Lekholm får en idé är ingen nyläsning, för det är faktiskt första gången jag läser boken. Och det beror inte på att jag inte försökt. Boken fanns i mitt föräldrahem och hade en särskild laddning, eftersom den handlade om Kristianstad, den stad min far här-stammade från, och den rekommenderas mycket varmt till läsning. Men som tonåring tyckte jag boken var långsam och långrandig och den tilltalade inte mitt ungdomliga temperament. Som medelålders kan jag bättre förstå och uppskatta den.
Jag kan också nu se att romanen mycket tydligt är skriven ur ett manligt medelålders perspektiv. Det fanns inte mycket jag som ung flicka kunde knyta an till. Romanen handlar betydligt mer om pengar än om exempelvis kärlek och romantik. Den man Karl Holmes som vi möter i berättelsens början är en medelålders man, född samma år som Gustaf Hellström själv, nämligen 1882.
Holmes är alltså drygt 40 år gammal i romanen, en man som blickar bakåt mot sin far och farfars generation men som också börjar överblicka nästa generation. Karl Holmes är något av författarens alter ego. Hellström arbetade som utrikeskorrespondent åt Dagens Nyheter i Paris, London och New York och låter Karl Holmes vända tillbaka från USA. Karl Holmes är kirurg precis som Hellströms fem år äldre bror Nils, som blev chef för medicinalstyrelsen.
Gustaf Hellströms roman kan läsas på många nivåer. Romanen täcker ju ett sekel av en skånsk småstads sociala och ekonomiska historia betraktad genom en familj, Lekholmarna. Man har kallat romanen ett kompendium över det svenska samhällets utveckling från skråtvång till liberal kapitalism. Jag tänker gå in på tre aspekter. Det första vill jag kalla människoskildringen, den andra småstadsskildringen, den tredje samhällsskildringen.
Människoskildringen
Vad gäller människoskildringen lyckas Hellström i denna roman genomgående
bättre med sina mansporträtt än med sina kvinnoskildringar. Kvinnopersonerna
blir mer schematiserade, mer typer än människor. Gustaf Hellström har
framför allt skapat en enastående originell karaktär med sin huvudperson,
släktens anfader snörmakare Lekholm, som i finalen firar sin hundraårsdag.
Det är ett sammansatt porträtt av en människa där det komiskt löjliga lever
sida vid sida med det stolta och hedervärda.
Aven om snörmakaren på inget sätt är en initialt vinnande gestalt vinner han successivt läsarens respekt. Snörmakaren kan påminna något om Hjalmar Bergmans krumelurer, men Hellström har ett annat sätt att berätta. I sin utförlighet och detaljrikedom på-minner han en hel del om Thomas Mann, en annan borgerlighetens skildrare. Vid avslutad läsning kan man inte låta bli att hålla av den envise gubben, som lagt grunden till en brokig dynasti, ett kompendium av svenska typer om man så vill.
Snörmakare Lekholm visade en gång i sin ungdom ett legendariskt mod då han deltog i striden vid Kolding. Detta kan stadsborna knappt få ihop med den smått löjliga figuren i staden. Kanske lade Hellström in detta drag i Lekholms karaktär för att poängtera något drastiskt och oväntat i hans person, liksom hans sinne för det grandiosa.
Detta sinne för det grandiosa finns också då Lekholm får för sig att hans klene bror Oscar skall bli student. Det blir Oscar också och snörmakaren finansierar hans studier. Men Oscars karaktär är inte sådan att han kan bära förväntningarna. Han blir en medicine studerande, som aldrig tar sin examen, och dör vid 41 års ålder som akademisk överliggare.
Snörmakare Lekholms idé att hans söner skall ta studenten kan därför aldrig infrias, kapitalet har gått åt till att finansiera broderns studier. Inte förrän i nästa generation – snörmakarens barnbarn – går drömmen om studentexamen i uppfyllelse och den hemvänd-ande Karl Holmes är just ett av dessa barnbarn.
Snörmakare Lekholm fick fyra söner och en dotter, och för att åstadkomma detta måste han naturligtvis ha en hustru. Augusta Töpfer, snörmakarens fru, är det första kvinnoporträttet i ro-manen. Augusta ter sig i viss mån som en karikatyr. Hon är en kärv kvinna som har den trista egenskapen att se ned på sin man, som i gengäld har den mer tilltalande egenskapen att kunna beundra.
Lekholm beundrar sin hustru för hennes driftighet och musikalitet. Hennes musikalitet är viktig, den kommer nämligen att gå i arv i familjen. Det konstnärliga arvet visar sig i romanen ofta dubiöst och ödesdigert. Motsättningen mellan en konstnärlig livsstil och en mer traditionellt borgerlig livsstil är ett genomgående tema i boken. Hellström har nästan som på en Mendelsk karta över arvsanlag placerat ut antingen en matematisk-pedantisk begåvning eller en musikalisk-konstnärlig begåvning bland bokens personer. Detta avspeglar tidens stora intresse för genetik, något som kom i vanrykte under de följande decennierna efter nazistregimen i Tyskland. I diskussionen om arv och miljö har pendeln nu åter svängt.
För Hellström blir införandet av detta musikaliska konstnärliga arv en anledning till att skapa motsättningar mellan två livsstilar. Ibland kan denna renodling av typer ta överhand över person-skildringen men jag tycker att Hellström med stor värme och kärlek lyckas skildra framförallt snörmakarsonen Carl Lekholm, ”mate-matikern”.
Trots sin stora begåvning har man inte råd att låta honom studera utan han blir tvungen att ta värvning vid stadens regemente som underofficer. Han kallas dock ”matematikern” för sin matematiska begåvning skull. Med flit och glädjelös sparsamhet lyckas han och hans hustru bringa barnen till studentexamen och på så vis för-verkliga det som var snörmakarens idé.
Det finns en försnörpt bitterhet men också en visionär storslagen-het över denna intelligenta men vingklippta man som är gripande. Mina sympatier – och därmed antagligen också Hellströms – vilar främst på två personer i boken – först snörmakare Lekholm, men därefter hans son Carl som är något av vardagslivets gråe hjälte.
Att ett konstnärligt arv går hand i hand med en allmänt sangvinisk livshållning och bohemeri tror jag är något av en fördom. Det är ändå med mild älskvärdhet Carls slarvige bror Anders skildras. Han är den ansvarslöse regementsmusikern som lever ett allmänt lössläppt liv. Anders är ofta på krogen och gifter sig med en servitris, vilket skildras som en social degradering.
Också i beskrivningen av Anders Lekholm lyckas Hellström skapa ett trovärdigt porträtt och han är skildrad med värme och sympati. Men det konstnärliga arvet leder till undergång. Anders tar sitt liv. Det är intressant att Hellström såg så negativt på en konstnärlig begåvning, en begåvning som han själv hade.
Snörmakare Lekholm har bara en dotter. Det var klokt av Hellström som möjligen anade att kvinnoskildringar inte var hans starka sida. Charlotte, född 1851, ärver moderns ödesdigra musikaliska be-gåvning och blir pianolärarinna. Porträttet av Charlotte är väl ut-fört i Hellströms gedigna realistiska stil. Men när Charlotte grips av en kärlekspassion och blir vansinnig förmår inte Hellström ge djup åt händelsen.
Charlotte ter sig som schablonbilden av en kärlekskrank åldrad nucka som slutligen får griller. Hon ställer till med skandal när hon rusar in i kyrkan och försöker hindra giftermålet mellan den man hon i hemlighet älskar och hans utvalda. Liksom i en modern såpopera avförs Charlotte bestämt från handlingen som om författaren inte förmådde skildra hennes förtvivlade psyke. Charlotte blir alltför mycket sedd utifrån för att kunna engagera.
I nästa generation kommer äntligen de efterlängtade studentmössorna. Den stränge och puritanske Carl får glädjen att se sönerna som studenter. Men kanske har han varit för hård mot dem? Sonen Karl, dr Holmes, utvandrar till USA och blir läkare, ett sätt att komma ur den trånga hemmiljön. Men för att bryta sig loss anser han sig tvungen att begå en förfalskning. Han plågas under alla år av starka samvetskval över sin gärning och över att inte ha hört av sig till fadern vars förlåtelse han längtar efter.
Återseendet mellan far och son hör till romanens höjdpunkter. Det var den enda gång under läsningen av boken jag fällde en tår. Här visar sig Hellströms förmåga att skildra det manliga psyket. Med lika stor inlevelse gestaltas både sonens och faderns känslor. Här är fadern som längtat efter att få förlåta och sonen som längtat efter förlåtelse. Det är klassiska och vackra scener med stor bärvidd.
Vi kan naturligtvis läsa hela skeendet metaforiskt. Karl Holmes förfalskning kan vara en symbol för Gustaf Hellströms författar-yrke. Denna författarverksamhet var kanske vad Hellström behövde för att bryta sig ut ur den trånga hemmiljön. Hur mycket förfalskar och förändrar en författare sin livshistoria? Att vända hem till det förflutna, till ursprunget kan ha varit ett behov också för Hellström – kanske att få förlåtelse för en förfalskning av sanningen i litterär form. Här ligger romanens psykologiska hjärtpunkt.
Desto mer spexartade ter sig andra personer i samma generation. Den frånskilde Sven blir närmast en karikatyr på det lätt dåraktiga ingenjörsgeniet. Det är en karaktär som också finns hos Hjalmar Bergmans Swedenhielms. Musiker Anders döttrar ärvde sin fars musikalitet och dessutom en viss oroande skönhet. Augusta Serafia blev operasångerska medan systern Hulda Zuleima gick mer tvivelaktiga öden till mötes. Bägge systrarna ter sig just så grann-låtsutstyrda som sina namn. Det är något av glittrande opera-schabloner över dem och knappast några lyckade människo-skildringar.
Vad gäller Hellströms personskildringar i romanen lyckas han således bäst med männen, där han skapat några oförglömliga porträtt, medan kvinnoskildringen är schematisk när den inte blir gräll. Familjens medlemmar utgör alla socialhistoriska exempel, vilket medför en viss typisering. När Gustaf Hellström lyckas bryta mot denna schematisering får personskildringen liv.
Småstadsskildringen
Jag ska nu gå vidare till Hellström som småstadsskildrare. Staden han
beskriver är som vi alla vet Kristianstad. Men tiden är en annan. Det är en
intressant tid som Hellström målar upp när staden så starkt dominerades av
sina regementen, något som nu är historia. Bilden av personerna som bor i
staden år däremot inte vacker. De ter sig skadeglade, inskränkta, smått
flinande och de gör sig gärna ett skämt på sina medmänniskors bekostnad. Den
sociala kontrollen är stark, vilket visar sig t.ex. när Charlotte ”skämmer
ut sig” i kyrkan. Faster Charlotte hade, skriver Hell-ström, genom sitt
uppträdande i kyrkan satt en fläck på det Lekholmska namnet som skulle ta
åratal att utplåna.
Denna dom över en olycklig människa är en dom över de inskränkta småstadsbornas brist på inkännande mänsklighet. Hellström låter småstadens invånare uppträda som ett sorts Jantekollektiv, där det gäller att inte sticka ut för mycket. Man kan säga att Lek-holmarna faktiskt i alla generationer bryter mot denna Jantelag. Inte minst snörmakaren själv bröt mot Jantelagen genom att bli hjälte vid Kolding.
Då förbryllade han staden genom att lyfta sig över dess medelmåttighet och därmed väcker han också småstadens harm. Hans grandiosa idé att barnen skall bli studenter är något av samma andas barn. Lekholmarna sätter i själva verket färg på staden genom att vara överdrivna karaktärer, det gäller både musikern Anders och systern Charlotte, men även den gnidige vardagshjälten Carl.
Småstadskollektivet vill inte veta av något som sticker ut. Människorna är snara till att fördöma men motvilliga till beröm och erkännande. Ingen är profet i sin hemstad sägs det, och jag vet inte om Hellström själv hade mötts av denna attityd. Lekholmarna tjänar dock syftet att vara samtalsämne och färgklick i en ganska enahanda småstadstillvaro. Gustaf Hellström hade ett skarpt och kritiskt öga för småstadsmänniskans egenskaper.
Samhällsskildringen
Jag ska nu gå över till den tredje aspekten på boken, nämligen
samhällsskildringen. Snörmakare Lekholm har ju kallats den svenska
ståndscirkulationens krönika. I romanen finns en över-gripande idé, nämligen
att skildra förändringarna under ett sekel i ett samhälle sett genom en
familj. Ståndsriksdagen avskaffades 1866.
Av de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder hör ju snör-makare Lekholm med sitt hantverksyrke till borgarna och därmed till den lägre medelklassen. I den Lekholmska familjen sker en ut-bildningsexplosion där generationen född på 1880-talet tar studenten och sedan går vidare till en högre utbildning. Karl Holmes – den medelålders man som inleder boken och genom vars ögon vi ser en hel del av personerna har utbildat sig till läkare och kirurg, i likhet med Gustaf Hellströms bror Nils.
Mer än en krönika över ståndscirkulationen är romanen en skildring av hur den svenska medelklassen och den svenska borgerligheten förändras. Försäkringsdirektören, läkaren, ingenjören, musik-direktören, löjtnanten i den Lekholmska släkten tillhör egentligen samma medelklass som snörmakare Lekholm.
Den klassresa man har gjort är snarare resan från lägre medelklass till övre medelklass, en resa som kan vara nog så lång. Denna förändring inom svenskt samhällsliv är inte lika ofta skildrad som förändringen från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Upp-komsten av en arbetarklass, flykten från jordbruket är inte temat för Gustaf Hellström. Snarare är det en beskrivning hur den borgerliga övre medelklassen uppkommer i det moderna samhället. Gustaf Hellström är ingen nostalgiker utan bejakar utvecklingen i en liberal borgerlig anda.
Romanen Snörmakare Lekholm får en idé skrevs på 20-talet. Finns det idéer i romanen som är tidstypiska men som nu ter sig för-åldrade? Jag kan tycka att många utläggningar kring begreppet vad det innebär att vara svensk är förlegade. Den svenska nationalkaraktären var givetvis ett ämne som låg i tiden inte minst efter sekelskiftets våg av nationalromantik. I romanen finns en lång utläggning mellan två bröder där en av dem säger att snör-makaren på två generationer gett upphov till alla de typer som då ansågs typiskt svenska.
Man kan väl säga att Hellström med sin utveckling av den Lekholmska släkten ville visa en provkarta av dessa samhällslivets typer, ungefär som ett heltäckande kompendium. Allt stammade från den likaledes typiskt svenske stamfadern snörmakaren. När Hellström anger vilka dessa svenska typer är känns romanen inte oväntat förlegad. Samhället har förändrats för mycket för att man ska känna igen sig i beskrivningen. Själva sättet att kategorisera människor känns också förlegat, till och med en aning obehagligt.
Hellström beskriver också vad han anser vara typiskt gammal-svenskt, nämligen snörmakare Lekholm själv. Skrävligheten, entusiasmen, bristen på ekonomiskt sinne, offervilja, och behovet att ta sig vatten över huvudet kännetecknar enligt Hellström svensken.
Jag vet inte om någon människa idag tycker dessa ord är rele-vanta. Vi har blivit betydligt mer försiktiga med att resonera om vad som är typiskt svenskt eller inte. Men Hellström speglar sin tid och dess intresse för nationalromantik och patriotism. Vi talar inte längre om det typiskt svenska, utan snarare om en svensk identitet. Men kanske menar vi egentligen samma sak – vi försöker beskriva och definiera oss själva i förhållande till en omvärld.
Romanen om Lekholmarna är också en hälsning från tiden före det stora folkhemsprojektet. Vi anar dess födelse när försäkrings-direktören Lars talar om att svenskarna är på väg att bli ett spar-samt folk som uppskattar trygghet och ordnande förhållanden:
"Det svenska folket är på väg att bli ett lyckligt folk, för så visst och så sant som det är en lycka att leva i ordnade förhållanden. Det är också den enda säkra lyckan vi kan överlämna åt våra barn, åt framtidens Sverge."
Här anar man folkhemsprojektets början. Det är ironiskt att läsa dessa ord i 90-talets Sverige, när landet plågas av en ekonomisk kris och stor arbetslöshet. Det finns en framtidstro och en tillförsikt i romanen som saknas idag. Men det finns också en existentiell nivå i romanen.
Livet? Vad var livet? Vad lärde honom hans släkt om livet? Det är den fråga Karl Holmes ställer sig vid sin hemresa. Kanske är det den fråga författaren Gustaf Hellström också ställt sig. I bokens slutkapitel kommer frågan om livet anses ont eller gott att exemplifieras genom den Lekholmska släkten. Det blir remi avgör Hellström, som dock låter sin släktkrönika mynna ut i en tragisk händelse. Den unge Staffan, snörmakarens barnbarnsbarn, omkommer i en trafikolycka, också det en signal om en ny tid med nya former av tragedier.
Romanen Snörmakare Lekholm får en idé kan alltså läsas på flera plan. Idag efterlyser vi ofta den stora svenska samtidsromanen som kan skildra vår egen tid. Gustaf Hellström skrev just denna stora svenska samtidsroman – år 1927. Jag tycker man kan konstatera att vissa partier i boken har åldrats, men romanen är ytterst intressant som tidsdokument. Framför allt tror jag det levande porträttet av huvudpersonen Snörmakare Lekholm kommer att bevaras till eftervärlden.
Föredrag hållet vid Hellström-seminariet i Kristianstad 1998.Ursprungligen publicerat i Kristianstads Stadsbiblioteks skriftserie 1. Gustaf Hellström, red. Maria Ehrenberg, Kristianstad 1999.
Gustaf Hellström-sällskapet Kristianstad Mail: lennart.leopold@hkr.se