Människan | Författaren | Sällskapet | Kontakt | Aktuellt | Hem
Snörmakare Lekholm får en idé (av Lennart Leopold)
Romanen Snörmakare Lekholm får en idé kom ut 1927 och står sig nog i de flestas ögon ännu som Hellströms bästa roman. Mest har den omtalats för sin skildring av den svenska ståndscirkulationen – snörmakarens berömda idé går ut på att hans söner ska få ta studenten och därmed ges möjlighet att klättra i samhällsstegen. Av olika skäl förverkligas denna idé först i barnbarnens generation.
Mindre omtalat är i allmänhet att Hellström här också ger en gripande skildring av ytterligare ett av sina alter egon, nämligen svenskamerikanen Charles Holmes, alias Kalle Lekholm, som efter många år av bruten kontakt är på väg hem för att gratulera sin far på 75-årsdagen och be om förlåtelse för de sorger han orsakat denne under sin oförståndiga ungdom.
I romanen berättas att Karl Lekholm som student har slarvat med studierna och levt ett utsvävande liv. Efter att ha hamnat i rejäl ekonomisk knipa har han förfalskat faderns namnteckning på en bankväxel och rymt till Amerika. Men där borta har det sedan i stort sett gått bra för honom. Han är kirurg inom flottan, men han plågas av ett gnagande dåligt samvete över brevet som han aldrig förmått sig att skriva.
Första delen –
snörmakarens idé
När Kalle Lekholm i
romanen återvänder är det som före detta efterlyst brottsling, åtminstone
tror han det. Och betraktas verkligen hans brott som preskriberat i Sverige,
eller riskerar han fortfarande att ställas inför rätta? Paniken ligger nära.
Han funderar över hur det kunnat gå på detta sätt, och eftersom han sedan
gammalt tror på ärftlighetslagarna börjar han syna släktens historia i
sömmarna. Vilka goda och dåliga anlag finns det i hans släkt? Hur skulle man
kunna förklara hans egen livshistoria utifrån släktens? Han börjar med sin
farfar, den gamle snörmakaren.
Miljön är en skånsk regementsstad med uppenbara drag av Kristianstad, som ju var den stad där Hellström föddes och växte upp och där han sedermera också begravdes. Snörmakaren Per Anders Lekholm är en mycket speciell person, samtidigt krigshjälte och föremål för omgivningens gyckel.
Olyckan är att han blivit hjälte i fel land. Han har nämligen utmärkt sig som frivillig i dansk-tyska kriget 1848. I hemstaden har man svårt att föreställa sig den lille snörmakaren som krigshjälte, trots att han stolt kan visa upp avskedsbetyg från danska armén, urklipp ur en dansk tidning, en sliten dansk soldatuniform och slutligen också en kungamedalj.
Den första generationen Lekholm består av snörmakaren och hans yngre bror Oscar. Snörmakaren gifter sig med den dominanta Augusta Töpfer och de får fem barn. Till att börja med är han något av en toffelhjälte under den dominanta Augusta, men med tiden lyckas han sätta sig i respekt åtminstone inom husets väggar.
Brodern Oscar anses ha läshuvud och det är nu snörmakaren får sin berömda idé. Alla pojkarna Lekholm ska få läsa och bli studenter! Kosta vad det kosta vill! Brodern Oscar lyckas mycket riktigt ta studenten och han reser till Stockholm för att studera till läkare.
Men han har inte ork och karaktär nog, utan studierna drar ut på tiden. Han drar på sig stora skulder som den äldre brodern tvingas betala. Detta tär hårt på snörmakarfamiljens ekonomi. Oscar lyckas aldrig ta sig i kragen utan går ner sig i Stockholm. Slutligen dör han i lunginflammation.
Den slutliga katastrofen för familjen är när snörmakaren inte får sitt kontrakt med regementet förnyat. Inkomsterna minskar drastiskt, så nu finns inga pengar till sönernas studier utan de får söka sig ut i livet.
Andra delen –
mellangenerationens tid
I romanens andra del förs intresset över till mellangenerationen Lekholm,
även om de gamla fortfarande gör sig bemärkta. Naturligt nog är det främst
Kalle Lekholms stränge far Carl med familj som vi får följa. Carl är född på
sin fader snörmakarens tjugofemårsdag. Han har
verkligen läshuvud men kunde alltså av ekonomiska skäl inte få studera
vidare i ungdomen, som han ursprungligen blivit lovad. I vredesmod har han
tagit värvning och han avancerar med tiden så långt en underofficer kan
komma.
Carl Lekholm, som i mångt och mycket är ett porträtt av Hellströms egen far, är duktig i matematik och kallas därför ”matematikern”. Han ger privata mattelektioner till löjtnanter i karriären, löjtnanter som är betydligt yngre och mindre kunniga men som ändå anses stå över honom. Det har hävdats att Gustaf Hellström led av ett socialt mindervärdeskomplex, och faderns underordnade ställning vid regementet skulle då vara anledningen.
Liksom övriga släktmedlemmar skildras ”matematikern” och hans hustru ur sonen Kalle Lekholms perspektiv. Bägge är plikttrogna och ordentliga människor. Men fadern är ytterst sträng – aga är vardagsmat och barnen är ständigt rädda för honom. Modern framstår som blid men eftergiven. Hon förmår inte balansera faderns stränghet, och barnen får knappast den trygghet i hemmet som de behöver. Åtminstone är detta den bild vi skapar oss genom Kalle Lekholms minnesbilder.
Ändå skildras barndomshemmet i viss mån i ett försonande perspektiv, när den skuldmedvetne vuxne sonen nu blickar tillbaka. Det fanns ju ingen elakhet bakom allt detta. Fadern vill egentligen alla väl. Föräldrarna hade gjort den gamle snörmakarens idé till sin – sönerna skulle bli studenter! Allt annat måste offras för detta. Och föräldrarna hade ju arbetat från morgon till sena kvällen, sparat och gnetat. Det är Kalle som har svikit.
Barnen trivs bättre hemma hos farbror Anders och hans fru än i sitt eget hem. Anders är en bohemisk regementsmusiker, levnadsglad och slarvig. Hustrun har varit servitris på en krog. Det är inte fråga om att deras barn ska kunna läsa till studenter, men det är heller inget som Anders bryr sig mycket om. Man kan leva ett gott liv ändå, anser han. Men i längden slarvar farbror Anders bort sitt liv, han missköter sig i tjänsten, får en ny chans men anklagas senare för förskingring. Följden blir att han tar sitt liv.
Ursprungligen hade Hellström föreställt sig att farbroderns självmord skulle utgöra romanens tragiska final, men planerna ändrades, kanske därför att boken allt mer hade utvecklat sig till en självbiografi i det fördolda. Romanens andra och ojämförligt fylligaste del avslutas nu i stället med minnena kring moderns död. Kalle Lekholm var den gången 16 år, liksom Hellström själv hade varit det vid sin mors död.
På denna punkt är vi alltså betydligt närmare den självbiografiska verkligheten än i den förment självbiografiska Stellan Petreus-serien. Gripande är skildringen av faderns, ”matematikerns”, otröstliga sorg. Han tvingas inse att livet inte kan planeras i förväg som ett matematiskt problem.
Tredje delen –
försoning och utblick
Så är vi framme vid romanens nutid. Berättaren träder åter fram i helfigur:
”Nästa dråpslag, livet gett hans far, hade han själv, doktor Holmes, alias
Karl Lekholm, utdelat…”
På de följande sidorna möter den återvändande Kalle Lekholm först sin bror Sven, ”ingenjören”, men så småningom möter han också sin far. Det mötet har han under alla år samtidigt längtat efter och fasat för:
”Han stod utanför dörren till sin fars rum.
Och det var som om hela hans liv förtätats i dessa ögonblick, medan han sökte samla all den självbehärskning, han var mäktig för att ej falla samman.
Vad var han? Hur gammal var han? Stundens ångest, brottet för tjugu år sen, alla de gånger han som barn och pojke stått utanför faderns fruktade dörr i väntan på en avstraffning – allt flöt samman till en sällsam och drömlik öververklig verklighet. Det var i denna stund, som om hans innersta väsen utkristalliserats ur dagarnas och årens tillfälligheter och händelser: sådan som han nu stod här, vid sin faders dörr, sådan var han innerst inne.
Det var så Gud, det Allseende ögat, såg honom. Det var så Han alltid sett honom… Han var inte rädd längre. Han fruktade ingenting mera. Det han kände var någonting helt annat, den nakna uppgivelsen, då domedagsbasunen kallar och mänskobarnet står i all sin skröplighet inför Tronen: Här är jag! Förlåt mig mina skulder, barmhärtige Fader!
Då öppnades dörren sakta och inifrån rummet talade en låg och varm röst:
’Kom in. Det är kallt där ute.’” (s. 440f)
Fadern fyller denna dag 75 år, och till sin förvåning finner Kalle Lekholm att också den gamle snörmakaren lever och alltså denna dag fyller hundra! Hela släkten samlas hos den sängliggande gamle, och Kalles bror Tage slås under denna stund av tanken att släkten Lekholm liknar en miniatyr av den svenska samhällsutvecklingen. Hans funderingar får avluta denna presentation av romanen:
”När vi stod inne hos gubben farfar, kom jag att tänka på en sak, som kanske också for genom huvet på er. Den ligger ju för resten så nära till hands. Om vi betraktar den gamle snörmakaren som vår stamfar – och längre bort kan vi ju inte gå – så är det ganska egendomligt, att det inte har behövts mer än två generationer, hans söner och sonsöner, för att utkristallisera så gott som alla de typer, man brukar kalla genuint svenska. Hela släktens historia från och med den gamle snörmakaren kan på sätt och vis kallas typiskt svensk.
Det är väl Sundbärg som har framhållit, att det typiska för den svenska samhällsgestaltningen är tre olika rörelser: emigrationen, ståndscirkulationen och frireligiöst nykteristiska rörelser. Det är väl inte troligt, att farfar hade ens den blekaste aning om, hur genuint svenskt han tänkte, när han fick i sitt huvud att hans söner skulle bli studerade karlar. Man kan väl tryggt påstå, att den idén, som lär vara den enda gubben hade i sitt huvud, har skapat åtta tiondelar av Sverges kulturvärden och Sverges kulturhistoria.
Faktum är att den gamle snörmakaren bland sina arvingar räknar så gott som alla de typer, svenskt samhällsliv kan visa upp. Det slog mig, när vi stod där uppe samlade kring gubben, att släkten Lekholm nära nog verkar som ett schema. Den frireligiöse den har vi! Matematikern och uppfinnaren – den har vi också, i ett par upplagor! Lyrikern-slarvern som det alltid i Sverge sen urminnes tider gått åt helsike för – den har vi också, i farbror Anders!
Prästen har vi fått in genom gifte. Juristen saknar vi visserligen till namnet. Men min uppfattning har alltid varit, att Lars borde ha blitt jurist i stället för knekt. Den svenska snobben har vi i Peter Paul. Och vad emigranten beträffar, så har vi den också i flera upplagor. Och affärsmannen, i sin säregna svenska typ, den frireligiöst med utpräglat sinne för de ekonomiska värdena. [---]” (s. 475f)
Gustaf Hellström-sällskapet Kristianstad Mail: lennart.leopold@hkr.se