Människan | Författaren | Sällskapet | Kontakt | Aktuellt | Hem
Spåren av Kristianstad i Gustaf Hellströms liv och diktning
Av Hans Holmberg
Innan vi ger oss ut på spårjakt och försöker kartlägga relationen Gustaf Hellström – Kristianstad, är det lämpligt att efterhöra författarens egen synpunkt. I boken Från det levande Skåne (194) och även i Personligt (1953) finns ett bidrag från Gustaf Hellström som heter ”Främling i fädernestad”. Det handlar om ett besök som författaren gör i sin fädernestad Kristianstad efter ett par decenniers frånvaro. De människor han nu möter på stadens gator är främmande ansikten, dem han kunde ha känt igen är nu namn på gravstenarna; i de dödas stad lever det Kristianstad han känt och känner. Som osynliga guider följer de honom tillbaka till stadens kärna och pekar ut var de en gång bodde och de gamla lekplatserna. Han känner sig mer och mer hemma och konstaterar:
”ju längre man lever och hur mycket man än flackat omkring i världen, inser man med varje år som går allt klarare, hur outslitliga de band är som förenar en med barndoms- och ungdomsstaden. Ödet gjorde mig till en niotusendedel av Kristianstad, och det är det under många år omedvetna sambandet med den staden och den under min barndom medvetna längtan bort från den som, när allt kommer omkring satt den djupaste prägeln på mitt liv.” (Personligt, s. 34)
I detta citat och i det följande påståendet, att han inte kan säga, att han ”någonsin älskat sin fädernestad” finns ett erkännande av ett beroende, men att detta inte enbart varit av godo (a.a., s. 35).
Militärstaden och underofficerssonen
Genom faderns yrke, han var som bekant styckjunkare vid Wendes, och dennes disposition av tjänstebostäder inom kasernerna, blev militärlivet, dess institutioner och regler det som närmast omgav den unge Gustaf Hellström under hans uppväxt. I detta förhållande låg en starkt formande kraft, som det inte fanns civila motkrafter till att balansera. I de verk som Hellström skrivit med kristianstadsanknytning kan man såväl explicit som implicit urskilja en pågående och ambivalent värderingsprocess av det militära. Så t. ex. i hans figurers skiftande syn på officersyrket.
Vi har i vår tid svårt att förstå i vilken hög grad som Wendes dominerade stadens liv på skilda områden under decennierna kring förra sekelskiftet. Hur
Anslående wendesdominansen var omvittnas av besökare. Så skriver t. ex. Wilhelm Swedenborg följande när han år 1913 anlände till staden:
”Rätt snart blev det för betraktaren klart, att i den lilla garnisonsstaden vid Helgeå regementet dominerade helt och fullkomligt, att staden endast bildade staffage åt ’gamla Wendes’ som regementet kallades av den civila så väl som den militära befolkningen. Utan överdrift kunde man säga, att wendisterna behärskade staden, och deras olika etablissemang lågo kringströdda i så gott som alla delar av densamma.” (Vilhelm Swedenborg, s. 231)
Wendesofficerarnas relativt begränsade tjänstgöring under fredstid tillät dem att engagera sig även på andra samhällsområden, politiska såväl som kulturella. Det är ingen överdrift att påstå, att någon eller några wendesofficerare var involverade i allt av betydelse som skedde i staden under 1800-talet, så t. ex. i en skolförening för att åstadkomma ett nytt och tidsenligt skolhus, det som blev Hertig Carls skola, och inte minst i det teaterbolag som uppförde Kristianstads första egentliga teaterhus, det på norr. Under wendesmajoren Wilhelm Lagercrantz’ ledning bildades Nya musikaliska sällskapet i vars orkester ingick musiker från Wendes. Lagercrantz förekommer i Snörmakare Lekholm-romanen under namnet Rosenstjerna. Det är han som försöker hjälpa ynglingen Anders Lekholm till fortsatt musikalisk utbildning i Stockholm genom att anordna en konsert i stadshusets solennitetssal till hans förmån.
Det är alltså breda intresseområden som dessa wendesofficerare uppvisar, men det måste också sägas att deras yrkesprägel fick så att säga ”militära” genomslag på civila och kulturella områden. För nya experimentella konstströmningar saknade de intresse. Den unge Hjalmar Söderberg, några månader kring årsskiftet 1891-1892 verksam som journalist vid Nyaste Kristianstadsbladet, har i sin anmärkning vid ett teaterbesök om att orkestern ”skrälde lite väl starkt; det var visst för mycket messing för en så liten teater”, träffande iakttagit denna så att säga lätt obehövliga martialiska accent även då man som i detta fall spelade ”en sentimental men vacker visa av Abt” (Söderberg, s. 110). Förmodligen var det inlånade wendesmusiker som trakterade mässingsinstrumenten. Som bekant anlitades musiker från Wendes av de besökande teatersällskapen vid behov av orkester. Hellström låter Anders Lekholm, musiksergeanten, vara en av dessa anlitade vid ”de inte så sällsynta opera- eller operettaftnar varmed ett kringresande teatersällskap hedrade och gladde staden” (Snörmakare…, s. 186).
Till dessa exempel på civil wendesnärvaro kommer den rent militära, den som var ytterst påtaglig för stadens invånare, den dagliga vaktparaden genom Östra Storgatan från Södra kasern till Högvakten vid Stora Torg, vaktavlösningen, ut- och inmarscher genom Norreport med mera. Dessa martialiska skådespel, detta uppvisande av glansfull manlighet, denna suveräna säkerhet hos officerarna, denna utomordentligt skickliga ridkonst kunde inte annat än imponera på kristianstadsborna och särskilt dess unga invånare, småpojkarna som lekte så kallade ”knektlekar” och drömde om officersyrket.
Gustaf Hellström skriver apropå det militära inflytandet i förut nämnda uppsats ”Främling i fädernestad” följande:
”Kasernlivet satte sin prägel på min vardagliga tillvaro: ljudet av trumpetsignaler, kommandoord, sabelskrammel och hästtramp fyllde luften; lukten av blanksvärta, hästgödsel och ärter och fläsk var ständiga beståndsdelar i den. Den dagliga kontakten med det strängt reglementerade militärlivet ingav mig till en början ingen motvilja, lika lite som den entusiasmerade mig.” (Personligt, s. 35)
Den lite svala, rätt neutrala värdering som Hellström gör av militärlivets betydelse för honom är den slutpunkt som också hans alter ego kommer fram till. Från officersdrömmar till avståndstagande är t. ex. Stellan Petréus’ utvecklingsgång i romanen Dagdrömmar.
Den sociala ojämlikheten
Fortsätter vi att läsa ovan nämnda uppsats får vi en förklaring till hans reserverade hållning. Det är systemets inneboende orättvisa, som för den unge Hellström uppenbaras genom ”hälsningsplikten”, det att hans duglige fader, styckjunkaren, underofficeren, fick hälsa först på unga löjtnanter, som han sedan läste extra med (matematik) för att de skulle kunna avancera.
Den bristande överensstämmelsen mellan faderns militära grad och vad hans begåvning och allmänna duglighet borde ha berättigat honom till, var en källa till ständig förödmjukelse och upproriskhet hos sonen och den finns som en bitter, jäsande bottensats i Hellströms hela produktion. Den reflekteras i stort som smått i hans Kristianstadsromaner och noveller. I Dagdrömmar är kapten Petréus en symbolisk befordran av fadern. Han lyfter in denne i en miljö som han själv endast känner utifrån och därför blir hans skildring inte lika övertygande sann som när han låter fadern bli den han är, en underofficer, nämligen i ”matematikern” Carl Lekholm i Snörmakarromanen. I Stellans ”knektlekar” i Dagdrömmar vill Stellan själv ha löjtnantsrollen, den av att stå vid sidan om den kommenderande sergeanten och titta på; den senare tilldelar han en pojke i rabulisthuset, Lillehus. Själv bor han i det finare Storehus. Så rättas det till som är orätt i Kristianstad och rollerna blir som de bör vara.
Den uniformerade staden såväl militärt som civilt, det fanns många ämbetsmän med civiluniform i sekelskiftets Kristianstad, väckte den unge Hellströms avsky och vrede men också hemliga avund. Själv ville han så gärna tillhöra den överklass han föraktade och som så ohöljt men helt legitimt i sin yttre klädsel annonserade sin samhällsställning.
Enligt Sven Lidman ”hyser Hellström förakt för borgerliga ideal, men åtrår samtidigt adelskap och socialt avancemang” (Lidman, s. 60, 68 och passim). Givetvis komplicerade detta hans ställningstaganden och försvagade hans vilja till samhällskritik. Det han innerst inne ville imponera med, sitt författarskap, en konstnärlig gärning, saknade denna överklass djupare intresse för. Först som en av De Aderton i Svenska Akademien fick han det sociala högkastmärke som kunde imponera på Kristianstadsamhället. Inte att undra på att det står på hans gravsten vid Östra Kyrkogården. Det är som han där ville säga: Även jag lyckades, men på mitt sätt.
Den konstnärliga begåvningens undantagsställning
Förutom den orättvisa sociala grupperingen av människor som Hellström såg i det militära systemet och som han mer eller mindre öppet kritiserar, finns en mera djupliggande orsak till hans neutrala, något reserverade slutsummering av detsamma. Den får vi söka genom att följa spår i hans texter, spår som han inte själv alltid varit medveten om eller direkt kommenterat. En djupare läsning av Snörmakarromanen frilägger ett tema som Hellströmforskningen inte tillräckligt observerat, det är det Thomas Mannska temat om konst och respektabilitet, frågan om hur konstnären kan eller vill inordnas i det borgerliga samhället. Hellströms roman Snörmakare Lekholm får en idé är i uppläggning och tematik mycket lik Thomas Manns Huset Buddenbrooks som kom ut 1901. Den har av allt att döma lästs av Hellström och grundmotivet om konst och livsduglighet låg nära hans egna upplevelser. En släkt går under genom att konstnärsbegåvning genom giftermål smyger sig in i arvsmassan, urholkar dess livsduglighet och för släktens medlemmar ut på konstens farliga avvägar, bohemeri och njutningsliv. Konstnärsanlaget splittrar valet av alltför enkelspåriga borgerliga levnadsmål. Det är den musikaliska Augusta Töpfer gift med snörmakaren Pehr Anders Lekholm som för in de farliga konstnärsanlagen i den lekholmska släkten. Det är hon själv som konstaterar, ”att musiken hade varit en gudagåva för Töpfrarna. För Lekholmarna var det en förbannelse” (Snörmakare…, s. 263). Särskilt tydligt blir detta speglat i faster Charlottes öde och farbror Anders självmord. I brodern, matematikerns likgiltighet för hennes litterärt värdefulla brev har Hellström gett en förstucken kritik av faderns brist på estetiska intressen, likaväl som han förebrår kaptenen för batteriet för farbror Anders död. Han gör det inte utpekande direkt, men hans beskrivning av officerens s. k. practical joke, det som leder till farbror Anders självmord, är en kritik av militärt översitteri och befälsmissbruk.
Även i Dagdrömmar blir konstnärlig begåvning vaknande i fantasilekar stäckt och missförstådd. Stellans vekare känsloliv stramas upp av fadern. Det betraktas som pjosk och verklighetsfrämmande drömmeri. Det är denna brist på förståelse och uppmuntran som gjorde det ännu svårare för den unge Hellström att välja författarbanan. Han fick kämpa med eller mot ett dåligt självförtroende, en gnagande självkritik och hörde säkert många gånger inom sig faderns röst om onyttigheter och taskspeleri. Inte underligt att självhävdelsen, behovet av att lyckas, att bekräftas av ”de oförstående” blev en så stark drivkraft hos Gustaf Hellström. Samtidigt ger denna vacklan mellan självtillit och självkritik och ifrågasättande av konstens värde en särskilt levande karaktär åt hans Snörmakarroman.
Militärandans omedvetna genomslag hos Hellström
Hur reserverad Hellström än förhöll sig till det strängt reglementerade militärlivet så satte det naturligtvis spår i hans person och beteendemönster. Den officer han inte ville bli, blev han ofta tagen för. Som ett exempel på detta väljer jag att citera Bertil Malmberg ur Ett författarliv:
”Han var kanske engelsk, men han påminde ännu mer om en preussisk officer. Monokeln förde tanken till Joe Chamberlain, men framför allt till mässen på ett kejserligt gardesregemente eller till någon ’Herrenklub’ – Han bar med förkärlek blazer om dagarna, men så medvetet, med sådan styvnad, som det varit en uniformsrock.” (Malmberg, s. 70)9
Denna lätt militära stramhet som Malmberg iakttar i Hellströms person, tycks mig också reflekteras i hans språk. Det framskrider i välordnade perioder, som en militärtrupp i ledig marsch över det episka fältet; inte med drillmässig exakthet utan något friare men dock i sammanhållen kolonn. En författare (Hellström) med möjlig reservofficersfullmakt går i spetsen och leder ordtruppen såväl distinkt som distingerat.
Dikt och sanning i skildringarna
Det är det psyko-sociala klimatet i militärstaden Kristianstad som jag tecknat ovan och hur det påverkat Gustaf Hellström. De spår jag följt är dels de han själv i biografiska artiklar omtalat, dels sådana jag tycker mig finna i hans kristianstadberättelser. Jag skall något komplettera bilden med några påpekanden om förebilder och den yttre miljön. Även här har Hellström själv gett besked, bland annat i en artikel för Gamla Christianstad år 1951. Den heter ”Lekholm och verkligheten” och den visar att Hellström likt andra författare blandat Dichtung und Wahrheit, dikt och sanning (”Lekholm och verkligheten”, s. 37-39). Mycket är mest diktning, annat är mest sanning, som t. ex. skildringen av ”matematikern” som ligger nära Gustaf Hellströms fader. Mest diktning är den gamle snörmakaren, en sådan krumelurig Dickensfigur når inte snörmakaremästaren Dymling och A. J. Lundberg upp till; de senare var två hedervärda snörmakaremästare i det slutande 1800-talets Kristianstad. Dock är det den senares hantverksgård i Östra Storgatan 35 som Hellström tänkt på, men någon detaljrikt målande skildring av verksamheten där ger han inte, lika litet som han tecknar andra kristianstadmiljöer med igenkännbar skärpa. De är förenklade nästan till kartbilder. Vad som intresserade Hellström var karaktärsskildringen, där är han pricksäkert detaljrik. Det gäller också en rad bifigurer och en av dem skall jag något kommentera, nämligen porträttet av grosshandlare Jönzén; i verkligheten hette han Larcén . Så här beskriver Hellström honom:
”Han hette på den tiden Carl Jönsson och hade stått bakom disken i Kjellgrens diversehandel. Ful som fan hade han visserligen, enligt deras fars utlåtande, varit på den tiden, rödhårig och fräknig och grisögd, med vita ögonbryn och dito ögonfransar, men en uppåtsträvande, duktig och knipslug karl, rapp i vändningarna, en bugande och chevaleresk skämtare med ett sätt att ta kunderna, som fägnat fru och mö, societetsdam och piga, lantman och stadsbo lika. När faster Charlotte för tredje gången gett honom korgen, hade han emellertid tröttnat på att uppvakta henne med de stora påsar chokladpraliner och blandad konfekt, han dittills förärat henne, och till nästa slädparti med bal, som stadens unga merkurisöner varje nyårsdag brukade arrangera, hade han i stället för henne inbjudit en flicka i Nissalowitz’ manufakturaffär. Och med henne hade han också gift sig. Han var nu, vid endast fyrtiofem års ålder, en myndig man, stadens merkantile Napoleon, stadsfullmäktig sedan ett tiotal år tillbaka, nyvald ordförande i drätselkammaren, vice konsul och länets störste grosshandlare i brännvin, med som det påstods sagolika inkomster. Den middag han varje vinter gav på stadshotellet för brännvinsbrännareföreningens medlemmar var såväl i fråga om anrättningarna som följderna ett verkligt midvinterblot. Han bar dessutom frimurareringen på sitt högra långfinger och hade för länge sedan utbytt familjenamnet Jönsson mot det betydligt klangfullare Jönzén.” (Snörmakare…, s. 204f)
Att det finns faktaunderlag för karakteristiken ”stadens merkantile Napoleon” tycks mig hans annonsvolym i Nyaste Kristianstadsbladet från den 7 december 1891 vittna om. På sidan tre har Larcén f. d. Larsson, inte mindre än fyra olika annonser. Den om ”Konserverade Kött, Fogel- & Fisk-rätter” erbjuder en rad av exklusiva maträtter som förutsätter en välmående överklass. Annonsen därunder om ”Ny, färsk Göteborgs-Sill” erbjuder mat för underklassen. Aven i denna oavsiktliga placering av annonserna reflekteras det starkt klasskiktade Kristianstad vid sekelskiftet, det samhälle som så starkt genom sin mycket specifika karaktär kom att prägla Gustaf Hellström.
På ont och gott en kristianstadpojke
Som avslutning ger jag Hellström ordet. Han skriver i sin uppsats ”Främling i fädernestad” följande: ”Jag skulle helt säkert ha blivit en annan, om jag fötts och fostrats i Stockholm, Linköping, Umeå eller på landsbygden. Jag är givetvis fullt medveten om att jag med ett sådant uttalande gör mig skyldig till en kanske oförlåtlig banalitet; men den är inte desto mindre sann. På ont och gott är jag en kristianstadpojke, inte ens döden kan upplösa det sambandet, eftersom jag, när tiden är inne, kommer att jordas där.” (Personligt, s. 34)
Litteratur
Gustaf Hellström, ”Lekholm och verkligheten” i Årsskrift. Föreningen Gamla Christianstad 4 (1951)
Gustaf Hellström, Personligt, Stockholm 1953
Gustaf Hellström, Snörmakare Lekholm får en idé, Stockholm 1927
Sven Lidman, Vällust och vedergällning, Stockholm 1957
Bertil Malmberg, Ett författarliv, Stockholm 1952
Vilhelm Swedenborg, Över och under molnen, Stockholm 1939
Hjalmar Söderberg, ”Jag hade hoppats på ett stycke idyll” i Alla tiders Kristianstad: del 1, Kristianstad 1986.
Hans Holmbergs föredrag hölls vid Hellström-seminariet i Kristianstad 1998 och publicerades sedan i Kristianstads Stadsbiblioteks skriftserie 1. Gustaf Hellström, red. Maria Ehrenberg, Kristianstad 1999.
Gustaf Hellström-sällskapet Kristianstad Mail: lennart.leopold@hkr.se