Hellströms vistelseorter och litterära miljöer

En kronologiskt ordnad, interaktiv adresslista med kommentarer, textprov och länkar

Av Lennart Leopold, litteraturvetare vid Högskolan Kristianstad

  Texten publicerades första gången den 21 augusti 2007.

 Den senaste revideringen har påbörjats i april 2009.

”Om sanningen, verkligheten i sig själv, är tillräckligt intressant, varför ska man då ljuga?” (Hellström i DN-intervju 1942)

Lästips: Denna text läses lämpligen i mindre doser. Den som inte tycker om att läsa texter på nätet kan enkelt kopiera texten eller delar av texten och klistra in i Word eller annat skrivprogram. Där kan man sedan vid behov göra texten större och sedan skriva ut den på papper. Se även ”söktips” längre ned.

Gustaf Hellström var ju både skönlitterär författare och utrikeskorrespondent, och det kan vara givande att se vad han genom åren skrev hem till Dagens Nyheter från de olika orterna. Detta kan man lätt följa i den förteckning över Hellströms artiklar som publiceras på hemsidan samtidigt med denna text.

En forskardröm förverkligad

Med publiceringen av följande interaktiva rapport förverkligar författaren en flerårig dröm, nämligen att skapa överblick över Gustaf Hellströms liv och gärning, genom att förteckna, inte bara hans vistelseorter i stort, exempelvis London, utan också rent konkret var i London han bodde.

Syftet är att främja den Hellström-forskning, som nu åter är igång, inte minst i och med Gustaf Hellström-sällskapets påbörjade bokprojekt. Det blir samtidigt ett bidrag till förverkligandet av Sällskapets stolta målsättningar:

"Sällskapets uppgifter är att lyfta fram Gustaf Hellströms liv och gärning, att skapa ökat intresse hos allmänheten och att stimulera forskning. Detta vill sällskapet göra genom programverksamhet och studieresor till Gustaf Hellströms städer och miljöer.  [---]"

För att kunna resa i Hellströms fotspår – i verkligheten eller i fantasin, med tåg och flyg eller via Internet – så måste man veta vart man ska bege sig på respektive ort, när man väl är där. I fortsättningen vet vi!

Under det senaste året har projektet vidgats. Dels har det tillkommit så många fler adresser på min lista, sedan samlandet blivit mer systematiskt, dels har ambitionen ökat. Nu vill jag också rent handgripligen visa sambandet mellan adresserna och Hellströms egen textvärld, mellan vistelseorterna och miljöerna i böckerna.

Det är inte alla som har Hellströms samlade verk på hyllan, så i stället för att bara nämna i vilka texter miljöerna skildras har jag valt att ge ganska generösa och representativa citat, naturligtvis utan krav på fullständighet.

Under arbetets gång insåg jag plötsligt att det vore möjligt att tillfoga Internet-länkar till min egen text, så att läsaren själv kunde orientera sig på respektive ort och även på egen hand gå vidare. Men detta är bara möjligt om texten publiceras direkt på Internet, vilket härmed är gjort. Så blev min ursprungligen helt enkla adresslista en omfattande interaktiv forskningsrapport!

Kristianstad i augusti 2007

Lennart Leopold

Forskare och lärare vid Högskolan Kristianstad

Ledamot av Gustaf Hellström-sällskapets styrelse

Redaktör för sällskapets hemsida och medlemsblad

SÖKTIPS: Här nedan redovisas orter och adresser i kronologisk ordning. Om man inte har tid eller intresse av att läsa texten i denna ordning kan man i stället använda sökfunktionen. I Internet Explorer går man in under ”Redigera” och väljer ”Sök på den här sidan”. Man kan skriva in ett visst år, men det kan också vara givande att söka på ortnamn. Namnet Utö förekommer exempelvis på flera olika ställen. Man kan även söka på romantitlar som Kärlek och politik eller I morgon är en skälm, vilka förekommer på flera olika ställen.

Introduktion

Gustaf Hellström (1882–1953) förde ett kringflackande liv. Livsresan kan översiktligt sammanfattas som ett pärlband av orter: Kristianstad – Lund (1900) – Stockholm (1904) – London (1907) – Paris (1911) – New York (1917) – Norrköping (1920) – Stockholm/London (1926) – Stockholm (1935). Cirkeln slöts när han begravdes på Östra kyrkogården i Kristianstad.

Men Hellström flyttade också flitigt inom respektive ort. Exempelvis avverkade han fyra olika adresser under sina fem terminer i Lund. Och han bodde inte gärna i världsmetropolernas centrum, utan hellre en bit ifrån. Detta mönster visar sig vara genomgående.

Hellström var både journalist och fiktionsförfattare. Att han i sina skönlitterära texter nära anknyter till verkliga orter som Kristianstad, Lund och Stockholm är välbekant. Bekant är också att han i vissa fall arbetar efter levande modell. Den viktigaste av dessa modeller är naturligtvis författaren själv, tydligast i de sju romanerna om Stellan Petreus.

Hur är det då med andra miljöer som skildras i Hellströms skönlitterära texter? Att Senlis utanför Paris fanns i bakgrunden i Petreus-romanen Den gången (1944), det anade man, men det var först med Rune Oxelqvists licentiatavhandling (1973) som det blev klart att Hellström i detalj utnyttjar minnen från denna ort. Inte bara miljöerna utan också en del av karaktärerna i boken har nära verklighetsanknytning. (Tyvärr är Oxelqvists avhandling inte publicerad. Den finns som blåstencil på Arkivcentrum Syd i Lund.)

Inte bara de stora politiska förloppen, utan också miljöerna och bipersonerna i romanen Den gången har förlagor i författaren och utrikeskorrespondenten Hellströms egen upplevda verklighet, finner alltså Oxelqvist. Detta innebär inte att Petreus är identisk med Hellström i alla stycken, men de delar många erfarenheter. Hellström uttryckte en gång saken så att han hade en tvillingbror – Petreus stod för kärleken och Hellström för politiken!

Oxelqvist menar utifrån sin djupdykning i Senlis-problematiken att Stellan Petreus-romanerna förmodligen genomgående är mer självbiografiska i dessa stycken än man trott. Däremot verkar de kärleksrelationer som skildras vara i högre grad fiktiva – Hellström ville uppenbarligen inte lämna ut sina kvinnor i böckerna (Oxelqvist, s. 94).

Under mitt samlande av adresser, och vid jämförelser och analyser av ortsbeskrivningar och miljöskildringar, har Oxelqvists antagande till fullo bekräftats, och jag finner att man nu kan våga vara mer kategorisk. Oxelqvists hypotes håller för hela författarskapet: Hellström förlägger i stort sett regelmässigt sina berättelser till miljöer han personligen känner. Detta innebär i sin tur att Hellströms skildringar förutom det rent mänskliga också får än mer av kulturhistoriskt värde:

Hellström skildrar en värld som flytt, men många av miljöerna finns kvar och han gör dem levande för oss, när han återbefolkar dem med människor vars förlagor för länge sedan är borta. Han skildrar människor som kanske tänkte delvis annorlunda än vi men som levde i – och var med att forma – den värld som blev vår.

Den enda av de större berättelserna som inte entydigt tycks kunna placeras i en konkret miljö är romanen om polismästaren Carl Heribert Malmros, vars hemort är ”Söderås”. Det finns dock en del som talar för att Hellström här närmast har haft Norrköping i tankarna. (Se nedan vid året 1921.)

För forskaren blir sökandet och analyserandet av adresserna naturligtvis extra stimulerande, när en viss skildring kan knytas till en viss ort eller miljö. Till exempel visar det sig nu att förstlingsromanen När mannen vaknar (1905), som helt utspelar sig i herrgårdsmiljö, faktiskt verkar kunna ha en miljömässig bakgrund i form av en ännu existerande gård på Kristianstadsslätten. (Se nedan vid året 1902)

Andra saker som framgår nedan, men som inte tidigare har varit omtalade, är exempelvis att Hellström under sina två perioder i London bodde främst i Richmond respektive Hampstead och att detta speglas i romanerna – men på ett delvis överraskande sätt.

Ett annat exempel: Under tiden i Frankrike bodde Hellström periodvis i flera olika småstäder utanför Paris, men Senlis är den enda som blivit omtalad i sammanhanget.

I Amerika hyste Hellström in sig i en liten stuga i skogen vid Woodstock, i stället för att sitta och skriva i hustruns lägenhet på Manhattan i New York. Det var alltså ett redan uppritat mönster som återkom, när han under en senare period hellre satt i sin lilla skrivarstuga på Utö än inne i Stockholm.

Källor:

De talrika och skiftande adresser och uppgifter som redovisas här har hittats i brev i Bonniers arkiv och i Kungliga Biblioteket, i kyrkoböcker, bl.a. genom Stockholms stadsarkiv, samt i skol- och universitetskataloger. Annat har framgått vid lusläsning av tidigare gjorda undersökningar, främst då noterna i Bengt Tomsons och Rune Oxelqvists avhandlingar.

När det gäller breven som källa i detta sammanhang, så finns kuverten med adresserna nästan aldrig bevarade, så i stället får man gå på omnämnanden i texten. I den mån Hellströms egna brev är bevarade, som i Bonniers arkiv, så skriver han ofta men inte alltid ut sin aktuella adress vid brevets datum.

Också mer tillfälliga uppehållsorter finns med i förteckningen, exempelvis vistelser på sanatorier och hotell, i de fall sådana finns belagda i källmaterialet. Förteckningen blir väl aldrig komplett, men den täcker redan de stora dragen tillfredsställande och den kommer förhoppningsvis att kunna byggas ut ytterligare efter hand.

För varje ort ges kommentarer, ofta med hänvisningar till berättelser där de aktuella miljöerna förekommer. Adresser redovisas tillsammans med de datum som de kan knytas till. Då och då inflikas citat ur Hellström-texter som anknyter till den aktuella miljön.

Orter som Woodstock, Hampstead eller Senlis har sina egna spännande historier, och ibland finns därför länkar till intressanta web-sidor med texter, bilder eller kartor, för den som vill surfa vidare. Svenska adresser har främst sökts i www.hitta.se, där man inte sällan även får en bild på gatan och det aktuella huset (naturligtvis med reservation för att gatunummer kan ha ändrats och hus kan ha rivits). Utländska adresser har sökts i Google maps, exempelvis för England på adressen http://maps.google.co.uk.

Observera zoom-funktionen på kartorna, vilken gör det möjligt att gå in i detalj, eller omvänt att skaffa överblick.

Som de flesta Internet-användare vet, kan sidor tas bort eller adresser ändras. Då fungerar inte länkarna. Ibland kan bokstäver ha bytts mot andra tecken, beroende på program eller tangentbord, och då får man kanske rätta till detta. Jag ber om överseende med sådant.

Kommentarerna kring Hellströms liv samt hans journalistiska och litterära verk är av nödvändighet korta. Kompletterande texter finns i vissa fall på Gustaf Hellström-sällskapets hemsida. Översiktliga introduktioner kan sökas också i Ingemar Hermanssons bok Att vidga sitt synfält – Gustaf Hellström (2003).

Tack:

Jag vill tacka alla som hjälpt mig i arkiven under mitt sökande genom åren. Eftersom jag inte kan nämna alla, väljer jag att nämna bara en, nämligen Barbro Ek på Bonniers arkiv i Stockholm. Tack!

Och därmed börjar genomgången – ort för ort, år för år. Mycket nöje!

KRISTIANSTAD

Gustaf Hellström föddes i Kristianstad den 28 augusti 1882 och bodde i föräldrahemmet fram till år 1900, då han flyttade till Lund. Modern dog dock redan 1898.

Efter sin filosofie kandidatexamen i Lund i januari 1903 bodde Hellström enligt universitetskatalogen åter i Kristianstad, men så småningom flyttade han till Stockholm. Besök i föräldrahemmet finns belagda i brev för julen 1904 och även för julen 1905, då han stannade fram till faderns 60-årsdag den 24 januari 1906. Senare samma år skedde en mångårig brytning med fadern.

Hellström kom visserligen hem till Sverige från Amerika redan i december 1920, och han var med vid faderns 75-årsdag den 24 januari 1921. Men av allt att döma firades dagen inte i Kristianstad utan hos äldste sonen Nils Hellström i Norrköping. (Man kan läsa mer om Hellströms tid i Norrköping vid december 1920, nedan.)

Hellström har i några olika texter, bland annat den kända ”Främling i fädernestad” (1948), berättat om sitt första återbesök i hemstaden. Under detta besök kände han sig först helt avskärmad från sina uppväxtminnen, skriver han, men efter en promenad på kyrkogården och efter besök på några bakgårdar dök barndomen så småningom upp igen och blev fullt levande för honom.

Det är rimligast att tänka sig att romanen Dagdrömmar, som i så hög grad bygger på minnena från uppväxten i Kristianstad, växte fram efter detta besök. Och eftersom det är helt klart att Hellström arbetade med romanen i Norrköping under sommaren 1921, så bör det första återbesöket ha gjorts under första halvåret 1921. Dock finns inget besök i Kristianstad belagt i brevmaterialet förrän den 26 och den 27 oktober 1921.

Det finns ändå visst stöd i materialet för antagandet att Hellström besökte Kristianstad redan under våren 1921. I en något tidigare uppsats, ”Vida världen och Snörmakare Lekholm” (1945), preciseras nämligen tidpunkten för besöket till våren, när det talas om ”den tilltagande marsskymningen” (Personligt, s. 25).

Kristianstad nämns inte vid namn i Hellströms skönlitterära verk, men miljön är ofta lätt igenkännbar. De mest kända skildringarna finns i novellen ”Träbenet” i Kaos (1907), i Stellan Petreus-romanerna Dagdrömmar (1921) och En mycket ung man (1923) samt i Snörmakare Lekholm får en idé.

Ett mindre känt avsnitt (ett tjugotal sidor) finns i romanen Sex veckor i Arkadien (1925), där Hellströms alter ego Stellan Petreus besöker hemstaden vid juletid. Stellans far framstår i romanerna som en lite bitter officer som känner sig underskattad och vars karriär har gått i stå. Tillsammans med fadern besöker Stellan på julaftonen en av dennes kolleger, som ligger döende på lasarettet. Efteråt vandrar de hem genom staden:

De hade från lasarettsallén kommit ut i bulevarden och veko av åt vänster. Borta i kasernens exercishus lyste det ur de höga fönsterna. Gaskronorna började tändas till kvällens julfest för manskapet. Stellan skymtade topparna av ett par väldiga granar med Betlehemsstjärnan allra överst.

[---]

Kyrkklockorna började ringa. De hade passerat det mörka läroverkets blinda fönsterrader och svängt in på Västra bulevarden. Till vänster låg stadsparken i kallt månsken med trädstammarnas svarta skuggor på den vita snön. Ur husraderna till höger lyste det från salongernas kristallkronor och matsalarnas tunga lampor och kandelabrar.

Kyrkan strålade som på ett julkort och mörkklädda mänskor strömmade in genom portarna som svarta bin på ett fluster.

[---]

Stellan tog vägen hem, förbi kyrkan, över Stora torget. Kapten Petréus hade de sista åren bott i en av de vita flyglarna till tyghuset. Han hade nämligen blivit tygofficer, definitivt för sin återstående tjänstetid lagts på hyllan och fått en plats, där han var skyddad från ovett av överordnade.

(Sex veckor i Arkadien, s. 231 och 234f).

En hälsningsceremoni mellan högvakten och översten på Stora torg förekommer också i det här avsnittet. Stellan hoppas få brev från sin älskade Gertrud och väntar irriterat på den i hans tycke saktfärdiga brevbäraren Björklund, som stannar för att titta på soldaterna:

Nu genljöd torget av ett långt utdraget: liiiiiiiiiiiiii gevääää-ä-ää---ääär   Det var artilleristen, som gick på post utanför högvakten. Och det betydde att klockan var två minuter i tio och att översten visat sig i andra ändan av torget på väg till regementsexpeditionen. Vaktmanskapet störtade ut och ställde upp sig. Vakthavande löjtnanten kommenderade: Giv akt! Gevär ut! Skyyyyldra gevärrrr! Med gravitetiska steg och med högra handen snuddande vid mösskärmen steg översten uppför trapporna till kanslihuset.

Men medan denna ceremoni utspelades framför högvakten kunde det hända att Björlund uppenbarat sig i andra ändan av torget. Först skulle han in på hotellet, sedan skulle han snedda över till tyghuset. Men i stället för att göra sin plikt blev han stående och stirrade på det uppställda manskapet, som om det varit första gången i sitt liv han åsett en dylik ceremoni. Han blev stående ända till dess den siste mannen i ledet försvunnit tillbaka in till den rödglödgade kaminen och de flottiga kortlapparna i vaktrummet. Och under tiden kliade han sig eftertänksamt och länge i stussen, lyfte undan ytterrockens sprund som om det varit l en teaterridå och kliade medan hans gula kinesmustascher rörde sig upp och ned i hans grimaserande ansikte. Stellan rasade och förbannade. Händerna knöto sig i hans byxfickor. Han bet sönder svordomar mellan tänderna. Denna satans mänska som gick och bar på hans dags öde! Egentligen borde hela landets brevbärarkår rekryteras av en helt annan personal, än den, som nu antogs, av mänskor, som förstodo vad deras yrke betydde för allmänheten, mänskor, som hade en levande uppfattning av sitt höga kall och som inte förlängde sina medmänskors pina med att stå och klia sig i stussen.

Då Björklund åter kom ut från hotellets glasdörrar och satte kursen på tyghuset, drog sig Stellan tillbaka från fönstret. Den visshet, han hela morgonen längtat sig sjuk efter, nu, i sista ögonblicket svek honom modet att skaffa sig den. Han ville inte längre följa Björklunds förehavanden, inte med egna ögon förvissa sig om, huruvida Björklund styrde rakt mot den flygel, där Stellan bodde eller gick den förbi och försvann in i expeditionsflygeln. Ännu ville han hoppas några minuter till, ännu ville han leva i denna ovisshet, som plötsligen blivit honom oändligt ljuv.

När han till sist gick ut och öppnade tamburdörren, var lådan tom. [---] (Sex veckor i Arkadien, s. 244ff)

För den som är hemmastadd i dagens Kristianstad är skildringen ovan något förvirrande, eftersom de två vita flyglar närmast torget som här förekommer för länge sedan är rivna, först den södra och senare den norra. Hellström har faktiskt själv kommenterat deras försvinnande. Han gör det i sin uppsats ”Vida världen och Snörmakare Lekholm”, där han berättar om sin återkomst till staden efter många år och hur staden då föreföll honom i stort sett oförändrad – men att människorna var honom fullständigt främmande:

Det var som om den gamla exteriören genom ett trolleri befolkats med helt nya invånare. Stadens utseende, i varje fall dess centrala delar, hade inte förändrats nämnvärt med undantag av att två stora tegelbyggnader ersatt de två vita tvåvåningshusen framför tyghuset, och därigenom skymde ett av stadens vackraste partier. (Personligt, s. 23)

Stadsarkitektkontoret i Kristianstad har en hemsida som presenterar intressanta kvarter och byggnader i text och bild. Följ länken för att se hur miljön kring Stora torg och Tyggården såg ut på Hellströms tid och hur den sedan förändrades. Genom att dubbelklicka på bilderna kan man förstora dem: Tyggården och Stora torg

Brevbärare Björklunds väg kan på den första bilden under ”Tyggården 2” beskrivas så att han dyker upp vid det till höger liggande Frimurarhotellets högra gavel och sedan rör sig mot vänster på bilden. Stellan Petrus får antas betrakta scenen från ett fönster i den högra (södra) vita längan mitt på bilden. Tygmästarens expedition fanns i den vita (norra) längan till vänster.

Bilden är tagen mot sydost från Trefaldighetskyrkans torn, och huset närmast till vänster, vid torgets norra sida, är Kronohuset där översten hade sin expedition och dit han alltså är på väg i romanavsnittet ovan. Huset delades mellan militär (östra delen – högra delen när man ser byggnaden från Stora Torg) och hovrätt (västra delen). Om detta påminner husets påskrift Legibus et armis (lagar och vapen). Kronohuset presenteras på hemsidan under rubriken ”Hovrätten” med underrubriken ”Hovrätten 22”: Kronohuset vid Stora torg

Andra kvarter och byggnader som finns presenterade på hemsidan och som är intressanta i Hellström-sammanhang är bland andra ”Heliga Trefaldighetskyrkan”, ”Läroverket” och ”Norra kasern” respektive ”Södra kasern”. För att se Björklunds gård (Dagdrömmars ”Storehus” och ”Lillehus” (se strax här nedan) väljer man rubriken ”Mats Lavesen 3”.

 Sommarvistelser i Åhus

”På sommaren fingo vi under senare delen av min barndom vistas på landet”, skriver Gustaf Hellströms fem år äldre bror Nils i en minnesuppsats. Orten preciseras inte, men utifrån Gustaf Hellströms skönlitterära texter kan slutsatsen dras att det gäller Åhus.

Första gången Gustaf Hellström skildrar sommarlivet i Åhus är 1907 i trilogin Kaos, närmare bestämt i den uppmärksammade novellen ”Träbenet”. Det sker i slutet av den inledande skildringen av stadsbudet Bohlins slitsamma men förnöjda liv:

Och sommardagar, då han ej var upptagen af arbetet, företog han i sällskap med sin hustru och sin son utflykter till den närbelägna badorten. På efter-middagen gingo de fram till nöjesplatsen, besågo underligt tatuerade små gossar, åkte gondolbana och pröfvade kraftmätaren, där Bohlin väckte allas beundran. Slutligen stannade de framför dansbanan, där förnäma och tjänstefolk svängde om hvarandra. En stund stodo de och sågo på, men så log stadsbudet, tog sin hustru under armen och drog henne med upp på banan. Förgäfves sökte hon streta mot och värjde sig med ett leende: Inte ska vi också, gamla mänskor. Men då han svarade: Hvarför inte, följde hon med, ty de voro ju båda lyckliga och dagens färgrika bilder, de tatuerade gossarna, eldoradots hemska trollerier och den skimrande karusellen hade fyllt deras sinnen med en glädje så stor att den kräfde en utlösning, en kroppsansträngning. (Kaos 1907, s. 5)

Tanken är förstås att det färgrika och idylliska ska skapa så mycket större kontrast till det trista och begränsade liv som Bohlin ska tvingas föra efter den olycka som inträffar redan på nästa sida i boken. Ironiskt nog drabbas stadsbudet av sitt öde på stationen – och just i samband med att tåget ska avgå med sina förväntansfulla sommarfirare: ”Lokomotivet stod och pustade ånga af otålighet att få komma ut ur den nedrökta perrongen och rusa fram mellan små skogs-dungar och åkrar ned till den lilla badorten vid hafvet, där solen sken på det salta vattnet” (s. 6).

För utförligare läsning hänvisar jag till Gustaf Hellström-sällskapets medlemsblad nr 16, som finns tillgängligt på hemsidan:  Gustaf Hellström i Åhus. Där finns också återgiven novellen ”En hamnpromenad”, som utspelar sig i Åhus.

Adresser i Kristianstad

Vanliga gatuadresser används inte i kyrkoböckerna för Kristianstad och inte heller i katalogen för Kristianstads Högre allmänna läroverk, utan man anger i stället fastighetsnummer. De angivna adresserna är de som står på de hus som ligger på respektive tomt idag.

        (1882) 1887–89: Björklunds gård (Fastighetsnummer: 241–242).

Detta är Hellström-adressen framför alla andra, men den anger faktiskt inte exakt i vilket hus familjen bodde. Det var nämligen en fastighet bestående av flera byggnader som låg i södra delen av det nuvarande Sparbankskvarteret, vars sydliga del gränsar till Östra Vallgatan, Döbelnsgatan och Östra Boulevarden. Med hjälp av uppgifterna för äldste brodern Nils Hellström i läroverkets katalog har adressen belagts åtminstone för åren 1887–1889, i en första omgång, men traditionen tycks mena att familjen Hellström bodde i Björklunds gård redan vid sonen Gustafs födelse, alltså 1882.

Det finns ett uttalande hos Hellström själv som kan styrka denna tradition. Han skriver nämligen i den tidigare citerade uppsatsen ”Vida världen och Snörmakare Lekholm” (1945) att han ”fötts vid Lasarettsgatan i Kristianstad” (Personligt, s. 22). Lazarettsgatan var det tidigare namnet på Döbelnsgatan.

(Familjen tillhörde Kristianstads garnisonsförsamling fram till faderns pensionsavgång, men jag har ännu inte funnit de tidiga adresserna i de mikrofilmade kyrkböckerna.)

Fastighetskomplexet revs 1965, och i stället byggdes Kristianstads sparbanks nuvarande fastighet. Karta: Östra Boulevarden 54

Med den skönlitterära författarens rätt väljer Hellström  att renodla kontrasterna när han i Dagdrömmar beskriver fastighetskomplexet som en bild av samhället i stort. Här följer inledningen till det berömda kapitlet:

Det hus, i vilket Stellan bodde, bestod av två komplex. Det ena kallades Storehus, det andra Lillehus.

Tillsammans utgjorde de en bild av det moderna samhället.

Storehus var en rymlig, vitrappad bygglåda i tre våningar, som skulle ha tillfredsställt även de längst gående pretentioner på raka linjer och plana ytor.

I översta våningen bodde den gamle majoren, som samtidigt också var greve och hade en bror vid själva hovet. Majorens högröda ansikte pryddes av grånade, mustascher utborstade likt svansarna på ekorrar vintertiden. Dessutom bar han alltid ytterst smala, vit- och svartrutiga byxor. Hans egentliga sysselsättning bestod i att med en käpp eller genom att rycka i sina yviga mustascher jaga stadens barn och hundar från stadsparkens gräsmattor och blomsterrabatter. Det var som om han ägt parken. Och i själva verket var detta delvis också överensstämmande med verkliga förhållandet. Det var tack vare honom den blivit till en av de vackraste planteringarna i Sveriges småstäder. Det var tack vare honom svanorna simmade i dammen och de antika, i långa, svävande draperier höljda gipsgudinnorna stodo vita och vårnymålade på de välklippta gräsmattorna med kastanjerna som fond.

I våningen under den barn- och hundhatande majoren-greven bodde Stellans far och på nedre botten, på var sin sida om porten, två ogifta löjtnanter. Löjtnanterna voro icke alltid desamma, men hur ofta de än förändrades till utseendet hade de alla det gemensamt, att de voro ogifta 1880-talslöjtnanter.

Lillehus vette åt smalgatan. Det var en våning lägre än Storehus, med små, kvadratiska fönster, grått till färgen, eftersom det aldrig nykalkades, men med kritvita fläckar, där den avfallna rappningen lagats. I Lillehus funnos bostäder om ett rum och kök, där arbetare från den mekaniska verkstaden trängt sig samman med sina barnrika familjer. I Storehus kallades denna befolkning rabulisterna. Utan att äga någon som helst kännedom om ordets betydelse förstod Stellan likväl från urminnes tider dess innebörd. Han behövde endast se rabulistbarnen, deras trasiga och lappade kläder för att mäta klyftan, som skilde honom och dem. Ja, han behövde inte ens se dem, endast höra dem, deras skrik och klapprandet av deras trätofflor mot stenläggningen.

Stadsarkitektkontorets presentation av kvarteret i text och bild: Björklundska gården i text och bild.

Miljön skildras alltså framför allt i Dagdrömmar, men fastigheten förekommer även på ett par sidor i Kärlek och politik under den verkliga beteckningen, ”Björklundska huset” (efter ägarens namn). I den senare romanen talas om ”gatuhuset”, där de rikare bodde, och ”gårdshuset”, som hade mindre lägenheter och fattigare invånare (Kärlek och politik, s. 136f).

1890

Vårterminen 1890: Norra kasern.

Familjen bor i regementets bostäder i Norra kasern. Huset ligger på Norra Kaserngatans norra sida och används numera som magasin för länsmuseet.

Den första och den andra bilden på följande sida visar det aktuella huset: Norra kasern.

Läroverkets kataloger för läsåret 1890–91 saknas tyvärr i Landsarkivet i Lund.

1891–1894

Höstterminen 1891–Vårterminen 1894: Södra kasern

I ett av de inledande avsnitten av Dagdrömmar tycks familjen bo inom något av kasernområdena. Den lille Stellan står där beundrande i fönstret och ser sin far leda manskapet.

Hellström ger en kort glimt av dessa miljöer också i texten ”Främling i fädernestad”:

Det vore en överdrift att säga att jag föddes i en kasern. Men under en mycket stor del av min skoltid hade min familj, på grund av min fars tjänsteställning, sin bostad inom kasernområdet. Kasernlivet satte sin prägel på min vardagliga tillvaro: ljudet av trumpetsignaler, kommandoord, sabelskrammel och hästtramp fyllde luften; lukten av blanksvärta, hästgödsel och ärter och fläsk var ständiga beståndsdelar i den. Den dagliga kontakten med det strängt reglementerade militärlivet ingav mig till en början ingen motvilja, lika litet som den entusiasmerade mig. De värvade, ”bassarna”, som man trängdes med i kasernens trappor, var hyggliga och artiga karlar – Gud nåde dem annars – och uttrycken för råhet i ord och handling eller dryckenskap förekom mera sällan bland dem än vad jag senare upplevat ute i det civila livet. Disciplinen var hård, och rötäggen hölls i tukt och herrans förmaning. (Personligt, s. 35)

Det är intressant att Hellström, när han senare verkade i Frankrike, kom att söka sig till en liten stad som också den hade utpräglat militära inslag i vardagslivet. Se Senlis, augusti 1912, nedan.

Fina bilder som också exempelvis visar manskap ute på exercisgården finns på följande hemsida. Den första bilden visar ”Gamla södra kasern”, som tycks var det hus där underofficersbostäderna låg. Enligt bildtexten låg de i husets bägge gavlar: Södra kasern

        1895–1897

        Vårterminen 1895–Vårterminen 1897: Björklundska gården (Fastighetsnummer: 241–242).

För ett par år är alltså familjen åter tillbaka i detta kvarter.

1898

Vårterminen 1898: Norra kasern

         Läroverkets kataloger för Höstterminen 1898–Höstterminen 1900 saknas tyvärr i Landsarkivet.

(1901 – faderns adress)

1 mars: Kvarngatan 2 A–C. (Fastighetsnummer: 316)

(Familjen är nu skriven i stadsförsamlingen, och uppgifterna är i fortsättningen hämtade direkt från kyrkböckerna, som ännu förvaras på pastorsexpeditionen för Heliga Trefaldighets församling).

Denna fastighet låg på Söder, i hörnet Västra Storgatan och Kvarngatan. Kvarteret heter Göken. Huset står inte kvar.

Fadern var kamrer på gasverket, som låg ytterligare en bit söderut och där ännu Gasverksgatan ligger.

Barnen Gustaf och Thilda är fortfarande skrivna på samma adresser som fadern, men Gustaf är nu lundastudent och bor merendels i Lund under terminerna, se nedan under LUND.

(1903 – faderns adress)

Björklundska gården (Fastighetsnummer: 241–242)

Familjen är ännu en gång tillbaka i Gustaf Hellströms födelsekvarter, och fadern är skriven här fram till 1910.

Som framgått ovan är också sonen Gustaf och dottern Thilda skrivna på faderns adresser vid denna tid. Men rimligen har Gustaf bott i Stockholm huvudparten av tiden sedan 1903 eller åtminstone 1904. (I Lunds universitetskatalog för VT 1903 anges adressen dock som Kristianstad, se nedan.) Det är faktiskt först den 28 april 1905 som Gustaf i församlingsboken anges som utflyttad till Stockholm. Den nya församlingen uppges vara Storkyrkoförsamlingen. [Denna tråd har ännu inte hunnit följas upp.]

Dottern Thilda anges i församlingsboken som utflyttad till Engelbrekts församling i Stockholm den 30 november 1908.

(1910 – faderns adress)

Karlavägen 3. (Fastighetsnummer: 307)

Även detta hus låg i kvarteret Göken, men på motsatta sidan jämfört med Kvarngatan 2 A-C. Hit flyttar fadern ensam. Året är 1910.

Fadern är därefter skriven på denna adress fram till sin död den 27 oktober 1925. Det är alltså hit Gustaf kommer 1921, när han åter besöker staden efter alla år i utlandet.

LUND (1900–1902)

Efter sin studentexamen våren 1900 läste Gustaf Hellström i Lund, där han efter fem terminer tog en filosofie kandidat-examen. Under denna tid drogs han in i kretsen kring den radikale och skandalomsusade botanikdocenten Bengt Lidforss, den man som enligt Hellströms egen utsaga varit den som betydd mest för honom genom livet. Exempelvis är det tydligt att utrikeskorrespondenten Hellström går i Lidforss fotspår i sina reportage från London och Paris. Det blir ofta första klassens socialreportage, och man tvekar inte som läsare om att sympatierna finns hos den lilla människan i all hennes utsatthet.

Adresserna under Lundaåren framgår av Lunds universitetskatalog, som utkom en gång per termin. Dock var Hellström fortfarande skriven i föräldrahemmet i Kristianstad (fram till 1905, se ovan).

I skönlitterär form skildras tiden i Lund främst i Stellan Petreus-romanerna En mycket ung man (1923) och Sex veckor i Arkadien (1925) men också sista delen, I morgon är en skälm (1952), har sidor därifrån, liksom romanen Polismästaren och riddaren Carl Heribert Malmros (1931).

För en längre redovisning och diskussion kring Hellströms skildring av de tidiga Lundaåren i En mycket ung man hänvisas till texten ”Urspårad lundabohem eller missförstått geni? Kring Gustaf Hellströms bild av Bengt Lidforss” på denna hemsida.

Man kan notera att Hellström återvände till Lund i samband med att han skrev sina självbiografiska romaner. Våren 1924 har han hyrt in sig på Spolegatan 4. Se vidare under detta år!

Adresser under Hellströms Lundatid

1900

HT 1900: Universitetets studenthem på Adelgatan 7 (nuvarande Adelgatan 3).

Huset var studenthem (grundat av prof. Martin Weibull) åren 1895–1914. Sedan var det privatbostad, men numera har kulturhistoriska museet (Kulturen) kontor där. Karta och bilder på hitta.se - Adelgatan 3 Lund.

De två första terminerna bodde Hellström alltså på ett av universitetets fåtaliga studenthem. Hans äldre bror Nils, den lyckade brodern, bodde där redan men blev färdig medicine licentiat och flyttade ut under denna tid. Efter första terminen flyttade skolkamraten och konkurrenten Fredrik Christofferson (Böök) in i studenthemmet. Han var ett år yngre än Hellström men hade före jul tagit studenten i Lund som privatist. Det finns uppgifter som tyder på att Gustaf Hellström fick lämna studenthemmet i all hast.

Miljön skildras i romanen En mycket ung man.

VT 1901: Universitetets studenthem på Adelgatan 7

1901: Vestergatan 13 (nuvarande Västergatan)

1902

VT 1902: Eka Fridhem. Denna kryptiska adress återfinns inte alls i Lund med omnejd utan syftar i själva verket på en liten herrgård på Kristianstadsslätten, mellan Vinslöv och Kristianstad, nära den numera nedlagda järnvägsstationen Göinge Fridhem. Före 1938 hette stationen enbart Fridhem. Persontrafiken lades ned 1976.

Presentation med bilder: Eka Fridhem

Att den unge Gustaf Hellström för en tid hade varit bosatt på en herrgård bör vara förklaringen till att han så väl kunde fånga denna speciella miljö och dess stämningar i sin första roman, När mannen vaknar (1905), som helt utspelar sig i herrgårdsmiljö. Stämningarna har något av Tjechov över sig. Samtiden tänkte också på dansken Herman Bang.

När mannen vaknar skildrar ett sommarsvärmeri mellan uppsalastudenten Reinhold Hirn, som är en mycket ung man, och en vacker och ännu ungdomligt charmerande friherrinna. Han dyrkar henne som en gudinna men också alltmer som en verklig kvinna. Hon är en del år äldre än ynglingen men dras ändå till honom. Hon är ofta drömmande romantisk och brukar be honom att läsa dikter för henne om kvällarna innan skymningen tätnar.

Det antyds att friherrinnan saknar det barn som makarna aldrig har fått, och själv vill hon tro att hon i unge herr Hirn ser den son hon inte fick. Men hennes känslor gentemot den unge mannen är uppenbart ambivalenta, och hennes smekningar uppmuntrar honom till närmanden som ibland skrämmer henne en smula.

Det mest dramatiska som sker i När mannen vaknar är att maken, kammarherren, upptäcker ett kyssmärke på hustruns hals, och romanen fick kritik för att det händer för lite i den. Ändå kan en mindre otålig läsare möjligen finna att det under ytan händer en hel del i detta skira och till synes stillsamma triangeldrama. Också tystnaden kan tala, som bekant.

Här ett smakprov ett åttiotal sidor in i När mannen vaknar. Unge herr Hirn har kommit till herrgården över sommaren för att katalogisera kammarherrens böcker, men tiden förspills i drömmerier:

Reinhold Hirn promenerade en stund orkeslöst omkring i rummen.

Han stannade vid ett bord inne i biblioteket, där böckerna, som han skulle katalogisera, lågo uppstaplade. Han blef stående och såg ut, med händerna slappt åt sidorna. Först efter en stund beslöt han sig för att arbeta bort en timme.

– – –

Är kammarherrn inte här – – – ?

Det var friherrinnan, som kom in och såg sig omkring i rummet.

Han rätade upp sig och slog böckerna samman:

– Nej – – – nej – – – han har inte varit här, sade han än en gång och gick till fönstret.

Det stod öppet och vinden, som låg på från ekonomibyggnaderna, fyllde rummet med en söt och frän doft af våt lera och stallukt.

Genom en uthuggning i parken skymtade en bit af landsvägen med vattenpussar här och där, som stycken af en sönderslagen spegel återgifvande himlens lätta, trinda, bomullshvita moln.

Solen, som ibland gömt sig bakom dem, delade landskapets sädesfält och klöfvervallar i ljus och skuggor som färgerna på en karta i en statistisk jordbruksatlas.

Svalorna ströko längs marken. Endast när solen stack fram, höjde de med stora bågar i luften, under det sparfvarna ruggade sina fjädrar kring vattentunnorna, som runnit öfver.

I paddocen inne i parken stodo nägra ungföl i en klunga och beto hvarandra sömnigt och kelande i hasorna. När de hörde en gnäggning borta från stallarna, lyfte de långsamt på hufvudena och klippte ett par slag med öronen.

Högt uppe i toppen på en gammal ek, som, aldrig ville grönska, satt en skata lättjefull och tjufaktig, granskande trakten, och långt ute från en af åkrarna hördes gläfset af en hund, som spårat något vildt, han följde.

Trädens stammar blänkte som metall efter regnet.

Hon stod framme vid bordet, som han nyss lämnat, och plockade bland böckerna. Hon öppnade och slog igen pärmarna, såg förströdt på illustrationerna, vände bladen och läste bokryggarnas titlar.

– Har han inte varit här – – –

Hon stod just och höll en bokrygg upp framför ögonen.

Han vände sig om mot henne och sade lågt:

– Nej, – – – och efter en paus: hvad här är vackert.

– Ja, det är vackert. Men hennes svar lät tanklöst, och det låg något i rösten som förrådde, att allt detta hade hon sett så ofta att det upphört verka på henne.

Men han fortsatte:

– Det är nästan som om jag vuxit fast med landskapet.

Men under det han sade detta, stod han och såg på henne oafbrutet. Hon var ridklädd nu, med en låg, engelsk herrhatt öfver det gula burret. Lifvet smet stramt åt figuren, och nere på ena stöfvelklacken lyste det till i en nickelsporre. När hon stod så, kom han att tänka på Frödings Torborg, och han hade det uppe på tungan gång på gång för att säga det.

Så lade hon en af böckerna vårdslöst åt sidan och gick fram med långsamma steg:

– Ja, jag måste tala ett par ord med er.

Hon såg sig en stund villrådig omkring:

– Men jag vet knappast om jag kan det här.

Han hade ryggat tillbaka för hennes röst, han stod stödd mot fönsterkarmen och såg ned. Hans kinder voro hvita.

– Åja, det gör för resten detsamma, det är snart sagdt, det jag har att säga. Jo, – – – ni måste lofva mig en sak, att inte sitta och se på mig som ni gör och som ni gjorde nu senast vid frukosten. Ni förstår att det måste besvära mig, och min man har också sett det.

Hon stod stel och rak och hon var dam i hvarje tum.

Men han svarade ej.

Det kom något otåligt, nästan hårdt i hennes röst:

– Ja, det måste ni väl själf ha märkt!

Men han stod stum. Det hade kommit så hastigt, han stod ännu och tuggade på samma ord: Torborg – – –  Torborg. Och han kände hennes ord som piskrapp, han böjde sig under. Det gick rundt i hans hjärna och det susade för hans öron. (När mannen vaknar, s. 80-84)

HT 1902: Nygatan 24

1903

VT 1903: Kristianstad

STOCKHOLM – första perioden (1903/1904–januari 1907)

Stockholm är faktiskt den stad där Hellström tillbringade flest år av sitt liv, i och med att han var bosatt där också under de sista tjugo åren av sitt liv.

Litteraturtips från Internet-resursen Stockholmskällan: Stockholmsliv i Anton Blombergs bilder 1893-1914 / text och urval: Rolf Söderberg. Läs mer om boken:

Presentation av fotoboken Stockholmsliv

Historiska Stockholmskartor på Stockholmskällan: http://www.stockholmskallan.se/index.php?sokning=3

Den första perioden i Stockholm är än så länge endast delvis belagd. Enligt en anteckning i kyrkoboken i Kristianstad den 28 april 1905 skulle han då ha flyttat till Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, men i verkligheten har han bott i huvudstaden betydligt tidigare. [Uppgiften i kyrkoboken har ännu inte hunnit följas upp.]

Av allt att döma bor Hellström inneboende på olika adresser, varav de fåtaliga nu kända företrädesvis ligger i Klarakvarteren på Norrmalm. Något eget hem skulle han inte få på många år ännu.

Meningen är nu att Hellström ska ta en filosofie licentiat-examen i Litteraturhistoria, och för detta har han troligtvis fortsatt ekonomisk uppbackning hemifrån. Men han satsar inte helhjärtat på sina studier utan försöker slå sig fram som författare. Ekonomiskt är detta ett vågspel som Hellström i längden inte går i land med, särskilt som relationen till fadern blir allt sämre. Denne har svårt att se författande som ett hederligt yrke, och framför allt verkar det inte kunna försörja sin man.

Meningsskiljaktigheterna mellan fader och son är alltså stora, och någon gång under 1906 bryts banden helt för många år. (Se nedan vid 1920-21.) Räddningen blir till sist att Hellström får erbjudande om ett för honom själv acceptabelt arbete. Han lämnar landet och slår sig ner i London som korrespondent för Dagens Nyheter, den tidning som han sedan skulle vara trogen i alla år.

De allt eländigare Stockholmsåren skildrades 30 år senare i den mycket uppskattade boken Det var en tjusande idyll (1938), som blev den fjärde Stellan Petreus-romanen. När romanen skrevs var Hellström åter bosatt i Stockholm. Av infogade tidsmarkörer att döma tänks handlingen utspela sig år 1907 – Oscar Levertin är död, Strindbergs skandalomsusade Svarta fanor har kommit ut och Hjalmar Söderberg har flyttat till Köpenhamn.

I romanens början har Stellan fortfarande god ekonomi, eftersom han får ekonomiskt stöd av en rik släkting. Han sitter en del på Kungliga Biblioteket för sina forskarstudier i Litteraturhistoria, men det vill inte riktigt bli något allvar med studierna. I stället söker han på stadens gator verklighetsstoff för sina skönlitterära försök. Han har en vag tanke att han i Stockholm ska finna ”en omedelbarare kontakt med livet” än i Lund Men så småningom blir han besviken:

Det vill säga… Desillusionen kom inte medsamma. Det hade börjat ganska lovande. Efter sex år i en universitetsstad, där ens göranden och låtanden, ens åsikter och förvärvade egenheter hunnit bli lika skyddade från insyn som guldfiskens liv i ett akvarium, längtade han efter ensamheten i en stor stad, där han var så gott som fullständigt okänd. Han hade visserligen kusinerna Eskil och Albert, men det dröjde länge innan han sökte upp dem. Alltemellanåt stötte han på krogar och trottoarer på någon före detta lundensare; jurister, som ämnade göra karriär, medicine kandidater, som gjorde tjänstgöringarna. Men han höll sig mest för sig själv. Och njöt av det. Liksom man inte reser utomlands för att umgås med landsmän hade han inte flyttat till Stockholm för att hålla samman med skåningar.

Sevärdheterna kände han förut, från Riddarholmskyrkan till Panoptikon. I stället roade det honom att under lediga stunder ströva omkring på gatorna och ”studera mänskorna”, söka gissa sig till deras yrken och öden, följa efter någon, som av någon anledning väckt hans intresse, för att se vart de ämnade sig och i vad ärende de var ute och sedan spinna vidare på den trådända de lämnat honom – detta stillsamma tidsfördriv, som de flesta främlingar hänge sig åt, innan de hunnit bli en smula acklimatiserade.

Men till acklimatiseringen hade han inte hunnit, inte ens efter över ett år. Han hade visserligen för länge sen upphört att ”studera mänskorna” eller fantisera over deras öden och äventyr. Men han kände sig fortfarande som turist. Och som turist kunde han inte heller taga staden riktigt på allvar. Han hade inga rötter i dess förflutna som infödingen, inga intressen i dess framtid som den inflyttade, som beslutat att bita sig fast och göra karriär. Dess innersta väsen kunde han inte gripa, såsom han tyckt sig kunna göra det med Köpenhamns. Och vad han fattade av Stockholms väsen väckte ingen genklang inom honom. Såvitt han kunde finna ägde Sveriges huvudstad verkligen ett drag av den äventyrlighet, som salig biskop Flensburg – eller var det Faxe? – upptäckt redan i det språk som talades av dess urinvånare.

Han hade alltså förblivit turist. Och man kan inte vara på samma gång bofast och känna sig rotlös utan att vantrivas.

Felet var kanske inte uteslutande hans. Han hade en känsla av att det fanns någonting oäkta i Stockholms väsen, som inte stämde överens med fakta. Det låg till exempel över den en ständig stämning av ferie och sommarsemester. Till och med den bistraste februaridag hade en prägel av infrusen sommar. De vita skärgårdsbåtarna utanför Grand och längs Nybrokajen, måsarnas svepande slag över Norrströms dansande isflak, metarna, som under allmänhetens djupa andakt stod och hängde med sina spön över stenbarriären vid Strömgatan eller över broräcket vid Järnvägsbron, mitt i hjärtat av staden – allt förde tanken till sommarnöjet. Stockholm en vinterdag var en sommardag som gått i ide.

Kanske var det denna eviga sommarstämning som gått stockholmaren i blodet. Och förmodligen var det den som hos utbölingen framkallade just känslan av äventyrlighet. När arbetade egentligen dessa herrar, för vilka frukosten behagligt gled över i eftermiddagsgroggarna och dessa i sin ordning naturligt flöt över i middagssnapsen? Hur sköttes Kungl. Majestäts och Rikets administrations- och ämbetsåligganden av alla dessa unga herrar i verken, som tycktes tillbringa arbetstiden med att ambulera från det ena kansliet till det andra för att, endast genom att visa sig någon timma, bli berättigade att lyfta gratifikationer? Hur skulle det i farans stund gå med Rikets krigsmakt till lands och vatten under befäl av en officerskår, vars synliga utbildning tycktes förlagd till Hasselbacken, Blanchs och Berns diplomatläktare och som dessutom var ett ständigt föremål för skämttidningarnas hån och de värnpliktigas och menigas olust? Och hur gick det med affärerna för alla dessa grosshandlare, vilkas huvudsakliga kontorsgöromål föreföll att bestå i att då och då lämna laget kring stambordet på kaféet för att gå ut i telefonkiosken och fråga: ”Har de vari någe?”

En betänksam skåning kunde knappast undgå att, omärkligt, för att inte göra sig skyldig till majestätsbrott, skaka på huvudet inför åsynen av alla dessa rödbrusiga herrar, som varje kväll fyllde de slagfältsrökiga större eller mindre guldkrogarna med sin eloquentia corporis och, senare på natten, eloquentia spiritus. Man måste noga hålla det övriga Sveriges insats i sikte för att inte vid anblicken av dessa mogna och i många fall gifta mäns leben und leben lassen förtvivla över stadens och rikets framtid. Eller var livsproblemen, till och med från deras rent materiella sida, så lätta att knäcka från Stockholms horisont ? Eller bestod den stockholmska aristokratin och bourgeoisin uteslutande av rentierer? Det var långt mellan Skåne och Stockholm, men det var, framför allt, oändligt mycket längre mellan Stockholm och Köpenhamn med dess gemytliga idoghet i en myrstack, där man bakom godmodigheten och skämtet inte hade svårt att spåra det småborgerliga allvaret. Även den, som aldrig brutit bygd, aldrig svängt en yxa i skogen, aldrig satt en plogbill i jorden, kunde mycket väl fatta den misstro, med vilken den svenska bonden betraktade kulturen sådan den blomstrade i denna eviga sommarnöjes- och festprissestämning. Ute i landet kallades Stockholm den sköna synderskan. Det vore kanske rättare att kalla det en festlig idyll.

Ty det egendomliga med denna stad var, hur den med sina över trehundratusen invånare, sina stenöknar på Norrmalm, Kungsholmen, Söder, Östermalm och den nybyggda Vasastan, sina affärsgator och fabriker ännu klamrade sig fast vid idyllen. I egenskap av blivande litteraturhistoriker förmodade Petreus, att det var den gustavianska eran som ännu envist levde kvar. Stockholm hade två grundläggare. Den ene var Birger Jarl. Den andre var Bellman. Riddarholmskyrkan var inte Stockholms nationalhelgedom. Det var Djurgården. Det var som om staden byggts i skuggan av dess ekar, liksom somliga mycket gamla städer byggts i skuggan av en katedral. Den gustavianska Källaren hade visserligen utvecklats till Blanchtidens Schweizeri. Och schweizeriet hade i sin ordning blivit kafé- och musiksalong, med militärorkester och tyska oktetter. Men också i den mest förgyllda guldkrog fanns den bellmanska krogstämningen kvar. Man behövde bara genomleva en helafton på Operakaféet mellan sex och två för att känna kontinuiteten av ceremoniös, aristokratisk largesse, yverboren självhävdelse och stormaktsnedärvd grälsjuka, där tungan – och ibland smockan – fått ersätta pampen och värjan!

Men det för en eventuell litteraturhistoriker mest egendomliga var det litterära i denna idyll. Det var litteraturen som hållit idyllen vid liv. Bellman behärskade ännu suveränt Stockholmsskildringen. Tegnér hade haft rätt: det fanns inte tid, som sövde de tonerna. Inte ens esplanadplaneraren Strindberg hade haft kraft att se sin fädernestad med andra ögon än idyllikerns. Söderbergs galliska ironi gav sig på nåd och onåd, när han vände ögat från mänskorna till staden själv: då blev blicken den betagne lyrikerns. I några av Bo Bergmans dikter tyckte sig en utböling kunna spåra en ny approche: glimtar av en storstads ve och vånda, dess grymhet och känslolöshet, dess anhopning av anonyma mänskomassor och skymtande dunkla och bittra mänskoöden. Den som på allvar sökt se Stockholm som en modem stad var Henning Berger. Men han såg den genom tioåriga Chicagoglasögon. Och inte ens han hade kunnat fullborda sin bebådade stora roman om det moderna Stockholm: den hade krympt samman till en Kungsholmsnovell…

Så bestickande var emellertid stadens skönhet – utom, förstås, större delen av Norrmalm, Östermalm, Kungsholmen, den nya Vasastan och Söders huvudgator – och så allvarsdövande dess festrytm, att till och med de brännande sociala frågorna tycktes ha en tendens att reducera sig till en Strixhistoria om Kolingen och Bobban. Den som inte satt inne på guldkrogen stod upprymt flinande utanför och skålade genom fönstret i pilsner: ”Butell på er, grevar och baroner!” Till och med socialisthövdingen var fideikommissarie, en av de få ofrälse i riket. Det var en officers-, ämbetsmanna- och ordensbroderstad, med bestämda och snäva gränser för uppträdandet – före midnatt. Till och med fattigdomen berövades sitt sting av det idylliska i kåkkvarteren och det historiskt-pittoreska i slumgränderna, som för övrigt också de, en gång i tiden, varit bebodda av världsfruktade krigare och stormäktiga rådsherrar.

I en sådan stad krävdes det ett alldeles särskilt allvar för att inte gripas av feststämningen och alldeles särskilda, dagligen upprepade viljeansträngningar för att inte dansa med i stadens takt och rytm. Det var väl också därför som landsortens och landsbygdens söner, med ännu outplånade minnen från kargare klimat – prästgårdar, hantverkarhem och bondehemman – fann det så jämförelsevis lätt att skapa sig en karriär.

Men till dem hörde inte Petreus. Han hade inte kommit till Stockholm för att skaffa sig ett levebröd, utan i det vaga syftet att söka intimare kontakt med verkligheten. Han hade, till en början villigt, inrättat sitt liv efter de direktiv, som staden själv anvisade: han arbetade lagom, promenerade bland de hundraden, som makligt rörde sig på Drottninggatan, Strandvägen och Birgerjarlsgatan, besökte teatrar och konstutställningar och gick någon gång på en konsert. Han åt sina middagar på du Nord, Metropol eller Frimurarkällaren, drack ofta punsch på Operakaféet och absinthe frappée på Rydbergs bar. Via en amanuens på K. B. hade han gjort bekantskap med några unga skalder och novellister. De hade ett stambord på baren, längst borta i det mörka Mellangärdet, vid dörren till Röda kaféet. Där brukade de samlas i den tidiga vinterskymningen före middagen, diskutera litteratur och prata personalia. Ibland kunde det hända att någon läste upp en dikt han nyss skrivit eller berättade innehållet i en novell han just höll på med. Och så kritiserade man dikten eller novellen, hövligt men sakligt. Ibland slog till och med Hjalmar Söderberg sig ned vid bordet, då han kom på besök från Köpenhamn. Petreus kände sig i grunden djupt underlägsen i detta sällskap, kanske också en smula avundsjuk. De andra hade hunnit så mycket längre än han, även de som var jämnåriga med honom. Ett par hade till och med av Levertin hälsats som den unga svenska litteraturens hopp. Det var belästa, kvicka, några av dem till och med spirituella karlar, med storstadsbarnets rapphet i replikföringen, mindre tyskt- och mera fransktorienterade än man var van vid i Lund, lyriska skeptici och romantiska pessimister, hos vilka bristen på socialt patos och intresset för nuet ersattes av det allvar, med vilket de tog die Welt als Stimmung und Gefühl. Men hans känsla av underlägsenhet och avunden över deras ställning var inte större än att han ständigt drevs tillbaka till deras bord, lockad av deras esprit, melankolien i deras stämningsliv, den totala frånvaron av bohemeri, balansen i deras livsförsel. [---] (Det var en tjusande idyll, s. 20–27)

1904

22 oktober: Malmsjö, Tumba

Hellström är sjuk och i brevet som är ställt till förläggaren Karl-Otto Bonnier säger han sig ha rest till Tumba för att få bättre omvårdnad. En månad senare ska hans första bok komma ut på Bonniers, och i brevet försöker Hellström argumentera för vikten av att få igenom några stilistiska ändringar som han föreslagit i det sista korrekturet.

16 december: Kristianstad

Hellström är på besök i hemstaden och har för avsikt att tillbringa julen där. Som framgått tidigare bor fadern nu åter i Björklundska gården

1905

Djursholm

Under någon period var Hellström ”tillfällig inackordering i en enkel judisk familj” i Djursholm, enligt Sven Lidman i memoarboken Vällust och vedergällning, s. 62. Tyvärr preciseras inte tidpunkten närmare, men det bör vara någon gång under 1905 – annars möjligen under 1906.

15 september: Drottninggatan 65 1tr.

Hellström bor inneboende hos Runborg [svårläst familjenamn].

Karta: Drottninggatan 65

Foto på portalen, taget 1909: Portalen Drottninggatan 65

1906

10 januari: Kristianstad

Hellström har tillbringat julen i Kristianstad och har för avsikt att stanna fram till faderns 60-årsdag den 24 januari. Därefter ska han återvända till Stockholm. Brytningen med fadern måste ha inträffat senare samma år.

Våren: Lilla Vattugatan 21

Detta är en adress i de genuina Klarakvarteren.

Till ömsesidig förvåning finner Sigfrid Siwertz och Gustaf Hellström att de ”ett halvårs tid bott i samma hus och umgåtts ute på stan utan en aning om detta sakförhållande”. Detta enligt Siwertz minnesbok Att vara ung, s. 146. Tidpunkten preciseras inte, men Hellströms roman När mannen vaknar sägs nyligen ha kommit ut och den kom i november 1905. Eftersom Hellström var hemma i Kristianstad närmare en månad runt julen 1905 är det inte troligt att han skulle ha behållit ett inackorderingsrum under den perioden. Rimligen bosätter han sig därför på Vattugatan först vid återkomsten till Stockholm sent i januari 1906.

Lilla Vattugatan heter numera Herkulesgatan. Huset är rivet. Där fastigheten vid Vattugatan 21 låg finns nu i stället delar av regeringskanslierna.

Karta: Herkulesgatan, tidigare Lilla Vattugatan

Om kvarterets historia kan man läsa hos bostadsrättsföreningen Elefanten: Historien om kvarteret Elefanten

1906

10 januari: Kristianstad

Hellström har tillbringat julen i Kristianstad och har för avsikt att stanna fram till faderns 60-årsdag den 24 januari. Därefter ska han återvända till Stockholm. Brytningen med fadern måste ha inträffat senare samma år.

LONDON – första perioden (1907–10)

Hellström flyttade till London i januari 1907 som Dagens Nyheters utrikeskorrespondent. I London utspelar sig ett par av Hellströms bästa böcker, Kuskar och Kärlek och politik.

Redan under den första vistelsen skrev Hellström den långa berättelsen Kuskar (1910), som handlar om tre Londonkuskars delvis sammanflätade öden. Här finns bl.a. scener från hungerdemonstationer på Trafalgar Square – motivet återkommer sedan i Kärlek och politik.

Kuskar ansågs vara Hellströms bästa bok dittills, och kanske är det den bästa före Dagdrömmar (1921).

Fyra år senare kom Hellströms nästa skönlitterära bok, Kring en kvinna (1914), där de första hundra sidorna utspelar sig i London, varefter berättelsen fortsätter i Paris.

I romanen om polismästare Carl Heribert Malmros finns några sidor där Malmros berättar om några dagars vistelse i London i ungdomen, då han hade mönstrat på en båt. Bland annat blir han rånad i East End.

Hellströms andra rena Londonbok är den med rätta mycket uppskattade femte romanen i Petreus-serien, den redan nämnda Kärlek och politik (1942), som utspelar sig i London åren 1908–1909.

Minst ett par gånger har Hellström varit hemma i Sverige under denna period.

Adresser i London åren 1907–10

1907

London

Under åren 1907–1914 publicerade Hellström sig på Ljus förlag, som ägdes av Henrik Koppel. Veterligt finns inga brev från Hellström till detta förlag bevarade, varför adresserna ännu är okända. Hellströms tidigare adresser i London saknas alltså ännu, men hans alter ego Stellan Petreus i romanen Kärlek och politik sägs i tur och ordning ha bott i Bloomsbury, Bayswater och South Kensington, och sannolikt speglar detta Hellströms egen väg mot bättre bostadsförhållanden. I romanen sägs att Petreus under mer än ett år

genomgått den ensamme främlingens bostadsutveckling i London. Från solkiga boardinghouses i Bloomsbury, dit fattiga utlänningar söker sig, hade han emigrerat västerut, till Bayswaters skamfilade pensionat för mycket unga eller åldrande citykontorister och enkIare landsortsmedelklass. Från Bayswater hade han flyttat över till andra sidan om Hyde Park, till South Kensingtons pretentiösare familjehotell med pensionerade, av tropikerna märkta kolonialtjänstemän med deras bortskämda, högdragna hustrur, lägre, ogifta befattningshavare i ämbetsverken och sysslolösa, ambulerande damer i alla åldrar, som levde på en livränta, på avkastningen av ett litet kapital eller på de smulor som föll från familjeöverhuvudets rikare bord. (s. 7).

         Så långt skildringen av Stellan Petreus tidiga bostadsförhållanden i inledningen till Kärlek och politik.

1908

London. Troligtvis flyttar Hellström till Richmond under detta år. Se 1909, nedan.

         9 mars: Brev till Thor Bonnier daterat i Söderköping, där den äldste brodern Nils Hellström vid denna tid var lasarettsläkare.

1909

Okänt datum: 35 Church Road, Richmond, Surrey

Karta Richmond.

Presentation av Richmond park

Utförligare presentation: Richmond Park.

Stadsdelen ligger visserligen 20 kilometer från Londons centrum men Richmonds tunnelbanestation ligger helt nära. Man kunde därför förvänta sig att romanens Stellan Petreus också skulle flytta dit, och hans nya adress i romanen sägs ett flertal gånger vara Church Road (men gatunumret i romanen är 17 i stället för 35).

Men den yttre miljö som skildras som Stellan Petreus nya hemtrakt i romanen motsvarar i själva verket Hampstead, där Hellström bodde först under sin andra period som Dagens Nyheters korrespondent i London, alltså åren kring 1930. Se vidare om Hampstead vid 1930, nedan!

Däremot bör skildringarna av den inre miljön med ungkarlslivet på Stellans boardinghouse gå tillbaka på den första perioden, eftersom Hellströms bostadsförhållanden var helt annorlunda under den andra perioden, då han dessutom var gift.

Orsaken till att Stellan Petreus i romanen inte får bo i Richmond bör vara att Hellström redan hade använt stadsdelens yttre miljö, nämligen i inledningsavsnittet i Kring en kvinna (1914). Sybil Boswell, som är romanens centralgestalt, bor ännu i föräldrahemmet i Richmond och Birger Haartman har nyss flyttat in i området. Romanen ger fina skildringar av deras vandringar i Richmond Park. Däremot skildras inte själva bostadsmiljön särskilt ingående i denna roman.

1910

         Mars till maj (eventuellt till juni). Stockholm

Den 2 mars har DN en notis som säger att Hellström kom till Stockholm den 1 mars för att vila en månad. Ska uppsöka någon lugn ort.

13 september: 35 Church Road, Richmond.

PARIS (1911–17)

Hellström och Dagens Nyheter kom överens om en överflyttning till Paris, där Hellström drogs in i konstnärskretsar och genomlevde några dramatiska år, fyllda dels med de egna stormiga förhållandena med olika kvinnor, dels med Första världskriget och allt vad det förde med sig.

Under en längre period före kriget höll Hellström till i Senlis, som ligger norr om Paris och som hörde till de orter som erövrades och delvis förstördes av tyska armén under den första anfallsvågen hösten 1914.

Hellström hade alltså tillgång till ett dramatiskt stoff när han skrev sina Frankrike-romaner. Erfarenheter från åren före första världskriget ligger till grund för den under London redan nämnda Kring en kvinna, som kom ut våren 1914 och till största delen utspelar sig i Frankrike. I förkrigstidens Frankrike utspelar sig också Bengt Blancks sentimentala resa (hösten 1917).

Krigsåren i Frankrike skildras i stället i Den gången (1944). När denna den sjätte Stellan Petreus-romanen börjar är det bara dagar kvar till krigsutbrottet.

1911

Hellström kommer till Paris på nyåret 1911 (Tomson, s. 88). De tidiga adresserna är inte kända, men man kan räkna med att han prövade olika typer av bostäder. De små Parishotellen tyckte han i allmänhet illa om – han ansåg dem dåligt skötta och skrivborden var minimala. Säkert prövade han hyresrum och ateljéer, och så länge han bodde i själva staden var det sannolikt företrädesvis i Montparnasse, där han under Parisåren tycks ha varit en av centralfigurerna inom den skandinaviska artist-kolonin. (Se Svenskarna i Frankrike. En historik av Kjell Strömberg, 1953.)

Senare är det Paris utkanter han föredrar som boplats, platser och orter som numera i stort sett är sammanbundna förorter till Paris.

En stor del av handlingen i Kring en kvinna utspelar sig på kaféer och i ateljéer i Montparnasse, och denna stadsdel presenteras utstuderat utförligt och med säkerligen medvetet gammaldags läsartilltal och berättarröst på s. 106–108. Många av namnen känns igen från Kjell Strömbergs genomgång, så det är autentiska konstnärsmiljöer som lyfts fram.

En dag kom en ung kvinna till det kvarter i Paris, som kallas Montparnasse. Hon hade stora, bruna ögon. Hon gick med framåtböjdt hufvud. Och män vände sig om och sågo efter henne.

Känner ni Montparnasse? Den larmande spårvagnsfyllda Place de Rennes, boulevard du Montparnasse med sina banala hyreskasärner och Notre Dame des Champs schablonkyrka, den ändlösa splitternya boulevard Raspail med sina parveny-krithvita hus, de stinkande tvärgatorna med deras kuskkrogar, lumpbutiker och mörka möbelaffärer, så fulla med nedlegade chäslonger, haltande stolar, söndriga målarstafflier och spruckna tvättfat, att en del af dem i panik trängt sig ut på trottoaren för att få luft? Har ni inandats denna underligt blandade atmosfär af äkta fransk bourgeoisie, af parisiskt fattigkvarter, af bohème och konstnärsdrömmar, af modeller och lustar, af allvar och snobberi, af försakelse och drifvande lättja?

Det är målare och bildhuggare, skalder och novellister, som af Montparnasse gjort ett kvarter ropande till turisten: mig får ni inte glömma, mig måste ni se! Hvarför dessa nomader, som låta sin andes hjordar afbeta den ena kvadratmilen efter den andra’ tältat just här med staffli och målarskrin, skrifbord och chäslong, är svårt att säga. Det berodde väl på att det var billigt. Och så blef Montparnasse de tusen atelierernas stadsdel, ett Europas och Amerikas” väldiga clearing-house, där drömmar kväfvas och drömmar födas, där nöden tigger sig fram och den lättjefulla rikedomen slösar; där sanningen, som fastslogs i går natt vid den sista sejdeln öl, skrattas ut i dag vid morgonkaffet; där den uppblåsta dumheten och den patologiska själfbelåtenheten sitta till bords med det ärliga sökandet; där tankar och tycken och temperament från öster och väster och söder och norr mötas och blandas och bubbla som i en rykande helvetesgryta.

Känner ni kaféerna? Vinterns Lavenue, Versailles och du Dôme med deras dåliga luft, deras kortlappar, deras eviga diskussioner och ständiga förtal? Vårens och sommarens och höstens Closerie des Lilas, där man under de gamla stolta kastanjerna kan sitta och följa årstidens växlingar, medan skymningen faller och absinten sjunker i glaset. Det är, som om de första allra Ijusaste gröna löfven spruno ut tidigare här än någon annan stans i Paris, skalder och konstnärer till ära, som om de hvita blomkronorna tändes fortare här, då löfvet börjat mörkna. De heta sommarkvällaraa - - - Hur många tusen ha ej välsignat dig, välsignade Closerie des Lilas … Svalkan stiger ur marken, blomdoften från Luxembourgträdgården drifver förbi som en aning om, att de elyseiska fälten ligga helt, helt nära denna sommarstinkande stadsdel, där af hetta uppgifna mänskor släpa sig fram med kavajen på armen och stärkkragen uppsliten. Och här kan man om hösten, när man kommer brun och bränd från kusten, se de gamla kastanjerna lefva upp på nytt i en ny vår, en secunda primavera, med späda, lätt skära blomkronor på de nakna, råbarkade grenarna. Det är som en gammal skalds sista ungdomligt blyga poem, innan vintern kommer och temperamentets lifgifvande och inspirerande safve för alltid stigit ned till sin urkälla: jorden.

Men du, som lefvat i Montparnasset, har du ej ofta känt, att det öfver de mänskor, du där mött, legat en sällsam dager, den gemensamma järnvägsbekantskapens charme, dess förtrolighet, dess osäkerhet, dess öfverraskningar. Om deras förflutna vet man intet. En mänska dyker plötsligt upp på ens horisont, följer en ett stycke vägen fram, och med anonymitetens och ensamhetens hela öppenhjärtighet knäpper han upp sin skyddande förklädnad och blottar skönhetsmärkena och lefverfläckarna. Har du inte ofta känt, hur det öfver dessa mänskor legat något af drömmens mättade, öfververkliga realitet? Inför dessa bekantskaper som knytas för en månad eller ett år frågar man sig ofta: har jag verkligen mött dem i detta det dagliga, lefvande, arbetsfyllda hvardagslifvet? Allt det, som eljes bildar ramen kring en mänska, är borta. Själfva den lifsnerv, som från en mänskas kropp går ned till en viss fläck på jordklotet, till en viss samhällsställning, till en viss tradition och som är den mänskans rot, har osynliggjorts eller förlängts, så att man ej längre kan följa den till dess utgångspunkt. Det är, som om man under månader och år lefvat vid sidan af ett blottadt, namnlöst hjärta, en blottad, namnlös hjärna, som drömlikt tydligt slagit och tänkt under ens blickar. Nakna, namnlösa öden draga förbi. Om till seger eller undergång frågar man ej längre. Segern eller undergången förefalla inför detta skådespel så outsägligt obetydliga, så helt på sidan om mänskotingens kärna och mänskoödenas rätta och djupa mening och innebörd.

Lyckas eller icke-lyckas, glädje eller sorg, hvad betyder det inför anblicken af en mänska, som med alla krafter i arbete fyller sitt väsens mått?

_______

Till detta Montparnasse kom Sybil Boswell en regnig och kall marsdag. Efter att ett par dagar ha bott på hotell tog hon in på ett af de bättre pensionaten i närheten af Luxembourg-trädgården.

[---]

Montparnasse i Wikipedia Engelsk version.

Också huvudpersonen i Bengt Blancks sentimentala resa bor i Montparnasse, men här är miljön mer antydd. Så väcks Blanck exempelvis om morgonen av klockorna i Notre Dame des Champs. Karta Notre Dame des Champs. Senare byter han till ett hotell i Quartier Latin, på andra sidan Luxembourgträdgården.

Bengt Blanck återbesöker platser som betytt mycket för honom under ett tidigare längre förhållande:

Blanck tillbragte alltså dagarna med att vänta, slita skosulor och leva i det förflutna. Och så vallfärdade han: till Bagatelle, där de en gång i början av maj sett syrenerna blomma och tre veckor efter rosorna; han tog flodbåten från Pont de l’AIma ut till S:t Cloud och drack te på Pavillon Bleu’s terrass, som de ibland brukat göra om våren; och en dag reste han ut till S:t Germain och såg den ek under vilken de kysst varandra för första gången. Det hade skett den 17 april 1909 efter en lunch på restaurangen Den lille negern…

Uppgifter om orter som nämns i citatet ovan:

Bagatelle ligger direkt norr om Bois de Boulogne och (Parc de) Saint Cloud ligger vid Seine en bit sydväst om Bois de Boulogne. S:t Germain syftar på den lilla staden St.Germain en Laye, som också ligger vid Seine, men ytterligare ett antal kilometer västerut. (se april 1912, nedan).

Det finns många som samlar på gamla vykort och därmed också många hemsidor att leta bilder på. Här en: Vykort Pavillon Bleu Saint Cloud

1911 (fortsättning)

Maj-juni: Rouen

Hellström bevakar tusenårsfesten för Gånge-Rolf för Dagens Nyheters räkning. Detta motsvaras nära av skildringarna av Bo Brinks och Sybils resa till Rouen och Atlantkusten i Kring en kvinna (1914), s. 249-258.

Juli: Hellström är i Aachen för en femveckors kur p.g.a. sjukdom.

Vistelsen har satt spår i Kring en kvinna, så till vida att bröderna Toepfers hemstad sägs vara en större stad i västra Tyskland (s. 116ff). Skildringarna har drag som pekar på Aachen.

Augusti-september: Jersey.

Hellström var på Jersey tillsammans med ryskan Romana Boutkievitch, som han kom att leva samman med under ett par år.

Några längre avsnitt i andra delen av Kring en kvinna (1914) utspelar sig uttalat på Jersey (s. 440). Bo Brink är nu ute ur bilden, men liksom flera andra män kring Sybil i romanen kan karaktären doktor Krogh uppfattas som något av ett alter ego för Hellström.

I Hellströms roman förekommer en pir med en fyr längst ut. Den femtonårige George föraktar att gå i från stranden utan går längst ut på piren och hoppar i. Tio minuter senare når han stranden, så det är alltså en mycket lång pir (s. 441) Utanför är kraftiga tidvattenströmmar vanliga. Ett strömdrag med virvlar sägs gå ”från Gorey pir till Sanct Heliers’ vågbrytare” (s. 505). I vad som närmast kan beskrivas som ett mordförsök men som blir ett självmord i stället lockar tonåringen George, som är hemligt förälskad i Sybil, med sig doktor Krogh på en simtur ut från piren. Endast den senare kommer tillbaka.

Namnet Gorey leder oss till Jerseys östra kust, och där ett par kilometer längs stranden åt norr finns mycket riktigt en sexhundra meter lång pir. På hemsidan Jersey Harbours finns en bild som tydligt visar pirens läge i förhållande till Gorey:

Gorey med bukten och piren i bakgrunden

På samma hemsida finns en bild av den långa piren på närmare håll: Den långsträckta piren

I romanen nämns också ett fyrtorn längst ut på piren. Detta är numera ersatt av en modern konstruktion: Det nuvarande fyrtornet ute på piren.

På hemsidan framgår det också att originalfyren faktiskt finns bevarad och numera står uppställd utanför St Heliers museum: Den ursprungliga fyren

Förutom dessa detaljer kring piren är Hellström inte så generös med miljöskildringar, men man förstår att sällskapet bor inhyrt någonstans en bit ovanför stranden.

Men det visar sig vara möjligt att bekräfta orten och precisera miljön ytterligare med hjälp av skildringen i slutavsnitten av Ulla Bjernes självbiografiska roman Botad oskuld (1961). Ulla Bjerne förekommer också strax här nedan i det långa avsnittet om Senlis, som börjar vid augusti 1912.

Ulla Bjerne presenteras på Åbo Akademis hemsida: Ulla Bjerne

I sin självbiografiska svit skriver Ulla Bjerne i jagform och kallar sig till och med Ulla. Botad oskuld är den tredje romanen och här skildras hennes tid i Frankrike strax före Första världskriget. I romanen skildras Hellström under namnet Rufus Lander. Dennes rival om Ulla kallas Cyril von Barnow och motsvarar verklighetens Nils von Dardel, som under Parisåren kommit att bli en av Hellströms närmsta vänner. Miljöerna är Montparnasse och sedan Senlis. Helt klart är att Ulla Bjerne i dessa fall inte ändrar namnen exempelvis på hotell och restauranger. Det hotell med tillhörande restaurang som Hellström i Petreus romanen kallar Henri IV behåller hos Ulla Bjerne sitt riktiga namn: Hôtel du Nord.

När Ulla i slutet av romanen lämnar Senlis efter ett uppslitande triangeldrama, beger hon sig till Jersey och slår sig ner på ett pensionat som Rufus (Gustaf Hellström) har berättat om. Här hade han bott tillsammans med sin väninna Roma, en genomskinlig förklädnad av verklighetens Romana Boutkievitch. Denna Roma dyker för övrigt upp tillsammans med en ung ny älskare under Ullas vistelse på pensionatet, något som Ulla inte tvekar att upplysa Rufus om i brev (s. 298).

I romanen skriver Ulla Bjerne att man kommer till orten med ”ett diminutivt elektriskt tåg” (s. 295), men här har Ulla Bjerne rimligen misstagit sig efter så många år. Den smalspåriga järnvägen till Gorey var knappast elektrifierad, åtminstone att döma av bilder.

Här ser man ett tåg tuffa iväg: Ångtåget lämnar Gorey

Ett foto taget på lite närmare håll: Tåg på stationen i Gorey

Pensionatet där Ulla bor sägs bestå av ”ett långsträckt, lågt lanthus med gröna fönsterluckor”. Stället benämns i romanen ”The Solitude farm”, och den franska varianten av detta namn finns fortfarande på kartan: La Solitude Farm. Vägen har samma namn: La Rue de la Solitude. Läget cirka trehundra meter från stranden är precis vad man skulle vänta sig utifrån romanernas skildringar. Satellitfoto med den aktuella vägen i mitten: La Rue de la Solitude i Google Maps

Dock tycks det inte längre finnas något pensionat på adressen utan här finns flera olika firmor, bland annat en som producerar jordbruksprodukter.

1912

Från december 1911 till april 1912: Moret-sur-Loing

Detta är en liten stad med medeltida anor i utkanten av Fontainebleau-skogen. Karta i Google maps: Karta Moret-sur-Loing

Hellström arbetar med en första version av Kring en kvinna sedan året före. I ett brev daterat i Moret-sur-Loing den 3 februari skriver han till vännen och författarkollegan Algot Ruhe:

Nu arbetar jag. Som satan! Gud håller ändå sitt finger öfver en! Jag brände för en vecka sedan ett manuskript på 500 sidor. Nu börjar jag på nytt med ett Bismarckskt järngrepp om pännskaftet. Nu är allt klart: nio män om en kvinna. Men det var ert hårdt job att få dem sammansmälta.” (Tomson, s. 90f.)

Orten Moret-sur-Loing förekommer med namns nämnande i Kring en kvinna, där Friedrich Toepfer bor (och begår självmord) på Hotel du Siecle (s. 271). I romanen Den gången är det uttalat just på Hotel du Siecle som Stellan Petreus skriver ner sina erfarenheter från sin reportageresa till fronten. Själva ortens namn nämns visserligen inte i denna roman, men beskrivningen av den lilla staden med sin ”medeltida donjon” (försvarstorn) och det lilla vattenfallet och kvarnen stämmer in på Moret-sur-Loing (s. 232f), liksom närheten till den vårgröna Fontainebleau-skogen, där Stellan dagligen gör ”långa strövtåg” (s. 235). Presentationer med texter och bilder:

Moret-sur-Loing i bild och text

Moret-sur-Loing i Wikipedia

1912 (fortsättning)

April–juni: St.Germain en Laye.

Den lilla staden ligger vid Seine cirka 15 km väster om Paris.

Karta i Google maps: Karta Saint-Germain-en Laye

Turistbyråns hemsida: http://www.tourisme.fr/office-de-tourisme/saint-germain-en-laye.htm

Augusti (ev. redan i juni): Hellström flyttar till Senlis

Senlis ligger cirka 50 kilometer norrut från Paris centrum. Detta blev nu Hellströms hemort fram till Första världskrigets utbrott. Staden var tillhåll för en liten skandinavisk konstnärskoloni, där förutom Hellström konstnären Nils von Dardel är den mest kände. Till kretsen hörde också författarinnan Ulla Bjerne. I Senlis skrev Hellström färdigt romanen Kring en kvinna, och bokens avslutande dedikation till vännerna Algot Ruhe och Nils von Dardel är daterad ”Senlis Febr. 1914”.

Som påpekades i samband med Kristianstad är det intressant att Hellström, när han verkade i Frankrike, kom att söka sig till en liten stad som också hade utpräglat militära inslag i vardagslivet.

Senlis Karta och lite statistik

Senlis Historiska bilder och presentation

Här finns bl.a. bilder som visar Senlis i första världskrigets inledningsskede.

Detta Senlis spelar huvudrollen i första hälften av romanen Den gången (1944). Detta är den sjätte boken om Stellan Petreus, och det finns inte längre behov att presentera huvudpersonen. Däremot kommer den lilla staden och dess invånare att i berättelsen fungera som symbol för det Frankrike som Hellström kommit att beundra så högt - väl medveten om landets politiska splittring och mänskliga tillkortakommanden. Världskriget nalkas, och den sovande staden ska snart brutalt väckas ur sina drömmar och tas med våld av en barbarisk stormakt. Senlis blir en sammanfattning av det hela, och just därför får vi en ovanligt fyllig presentation direkt på första sidan:

Det var ingen stor stad. Bortsett från garnisonen räknade den på sin höjd en sextusen invånare. Man ville inte heller ha den större. Och även om man haft önskningar i den riktningen, hade det inte funnits plats att förverkliga dem. Redan för hundra år sedan, strax efter Napoleons fall, hade den fått sin slutgiltiga utformning och naturliga avrundning – i norr och öster av väldiga nationalparker, en gång i tiden kungliga och kejserliga jaktmarker, i väster av en å, omgiven av sanka marker, och i söder av stora jordagods. Det var nu decennier sedan ett nytt hus byggts i staden. Och då det skett, hade den nya byggnaden uppförts på den gamlas grund och i en storlek och en stil, som inte nämnvärt avvek från de omgivande husen. Länge hade all slags industri varit bannlyst från den lilla staden. Man ville undvika inflyttningen av ett arbetarproletariat. Och när man slutligen under ett av de allra senaste åren, efter långa överläggningar i stadsfullmäktige, frångått denna princip, hade man lämnat sitt medgivande endast åt en industriell verksamhet, som krävde den allra högst kvalificerade arbetskraften - en automobilfabrik.

Men oansenligheten i stadens yttre volym ersattes av en inre. Det var en gammal, en mycket gammal stad. En vandring genom dess krokiga, kullerstensatta gator var en repetitionskurs i Frankrikes långa historia skriven i sten, från det romerska härlägrets arena och amfiteater till hangarerna på flygplatsen ett stycke därifrån. Här hade franska kungar residerat från 6oo-talet genom tusen år fram i tiden. Här, på en låg kulle mitt i staden reste sig katedralen. Den hade påbörjats på 1100-talet. Det hade tagit fyra sekler att fullborda den, från den romerska tornportalen till den södra fasadens flamboyanta sengotik. Här hade merovinger, karolinger och kapetinger omgjordat staden med tredubbla murar. Här hade biskopar haft sitt säte i fjorton århundraden, till dess de flytt för den franska revolutionen för att aldrig mer återkomma. Här hade Ile de Frances högadel byggt sig privatpalats bakom höga murar och tillbommade, rikt snidade, vapenprydda portar. Monsieur Sénéchal, värden på hotell Henri IV, kunde för turister skryta över att hans stad ägde sjuttio millionärer – ”mer än en på var hundrade invånare”. För att inte tala om det halva hundratal hertigar, markiser, grevar och vicomter – baronerna gitte han inte räkna – som satt på sina slott runtomkring de stora bokskogarna i vilka hjort- och rådjursflockar betade. Monsieur Sénéchal var visserligen hundraprocentig republikan och hyste som sådan ingen särskild vördnad ens för det gamla kungadömets högadel – de båda Napoleonernas hertigar och grevar betraktade han som uppkomlingar. Men han kunde inte underlåta att inför främlingar pråla med den kringboende högaristokratin, eftersom skrytet visade sig ha ett inte obetydligt affärsvärde. Det var inte bara turistande amerikaner som förstummades vid upplysningen om all denna grandezza, i vilken hans hotell låg infattat; till och med engelsmän föreföll imponerade.

Av romarnas arena och amfiteater fanns bara rester kvar. Det kungliga slottet var en ruin. Biskopspalatset hade blivit arkeologiskt museum. Stadsmuren hade till största delen raserats och jämnats till bulevarder. De flesta av de högadliga renässanspalatsen hade, ett efter ett, utrymts av sina släkter och blivit offentliga byggnader: domstol, underprefektur, stadshus och så vidare, eller hyrdes ut till rika officerare vid det i staden förlagda husarregementet. Den kungliga glansen och den högaristokratiska ståten var sedan länge ett minne.

Kungadömet hade efterträtts av den stora revolutionen, revolutionen av kejsardöme, kejsardömet av andra kungadömen, kungadömena av republik, republiken av det andra kejsardömet och kejsardömet, till sist, av en tredje republik - allt under loppet av ett sekel. Nu var staden ett borgarsamhälle av rentierer, funktionärer, spannmålshandlanden, engrosuppköpare av boskap, mindre affärsmän, hantverkare och alla dessa mörkklädda och anonyma varelser, som i alla franska småstäder för en tillvaro så tillbakadragen, som om de gömde på en skamlig familjehemlighet eller dolde sig undan följderna av ett ännu inte preskriberat brott.

Men genom alla stormar, alla politiska förvandlingar som staden utsatts för och upplevat under sin snart tvåtusenåriga tillvaro var det två makter, som ännu oförändrade satte sin prägel på den. Den ena var garnisonen. Ännu, likaväl som på Cæsars tid, och endast några stenkast från resterna av hans befästa härläger, smattrade revelj- och taptosignaler från kasernerna. Ännu, likaväl som på merovingernas tid, red beväpnade ryttare genom gatorna med fladdrande dukar på lansspetsarna. Ännu, som under så många sekler dessförinnan, var det av militären man till största delen hade sin utkomst. Den var den stora, ständiga konsumenten. Den gav rikedom åt furnissörerna, välstånd åt hantverkarna och ett trofast klientel åt de talrika små krogvärdarna och åt innehavaren av stadens regementsbordell.

Den andra makten var den katolska kyrkan. Biskopen var borta. De en gång sjuttio prästerna hade reducerats till tio, och de hundratals munkarna hade försvunnit med monsieur Combes’ sekularisering. Av stadens fyra kyrkor hade en degraderats till teater, där någon enstaka gång ett kringresande teaterband gav en för värnpliktiga lockande fars. En annan av kyrkorna hade blivit grönsakshall, med koret apterat till blomsterstånd och träd- och vingårdarnas produkter och jordens frukter uppradade i sidoskeppen. Den tredje kyrkan var till salu för ett pris av sjuttiofemtusen francs; det påstods att den haft åtminstone en allvarlig spekulant: en amerikansk mångmillionär, som umgicks med planer att sten för sten frakta den över Atlanten och bygga upp den i parken till sin villa vid Croton Lake. Men den fjärde kyrkan, katedralen, stod i okränkt majestät på sin kulle: dess ena, åttio meter höga torn - ett spetsverk i sten - var världsberömt; på avstånd avtecknade det sig mot horisonten som ett utsökt arbete i filigran. Runt katedralen ringlade trånga gator i koncentriska cirklar, genombrutna av radierande gränder med vita tvåvåningshus, vilkas dörrar kransades av vistaria. Ännu hade katedralen bevarat sin makt över sinnena. Det var en katolskt troende stad. Ännu, som under förgångna sekler, kunde man vid femtiden på morgonen höra klockorna klämta och kvinnornas trätofflor snubbla över gatornas kullerstenar på väg till matutinan. Ännu steg gosskörens gälla, klara röster varje vesper från altarringen upp mot de höga, smäckra valven, och vilken timme på dagen man än steg in under dem såg man mörkklädda människor försänkta i bön vid sidoskeppens altare. En gång om året, på Guds Fests dag, drog ännu som förr en väldig procession från katedralen genom stadens gator med rikt smyckade präster, röd- och vitklädda korgossar med svängande rökelsekar och heliga baner, vitklädda flickor med blommor och brinnande ljus i händerna och högtidsklädda människor med tungt broderade gillesstandar.

Det var som om tillvaron här funnit sin slutgiltiga form. Allt nytt smälte in i det gamla. Dagens moder och uppfinningar sögs upp av århundradenas tradition och förvandlades till årsringar på ett stormridet men ännu livskraftigt träd. Till och med de bräckliga flygplanen från flygskolan, som cirklade över katedralen, tycktes ha fått det förgångnas och förtrognas patina.

Stellan Petreus hade kommit till staden som turist en vårdag, några veckor efter underrättelsen om Maureens död. Det var den tiden på året, då kastanjerna blommade och vistarian hängde i långa, tunga, ljusblå klasar mot de små husens vitkalkade väggar. Han stannade över natten och dröjde sig kvar ännu en dag. Morgonen därpå hyrde han, med tillhjälp av monsieur Sénéchal, en omöblerad dubblett i ett litet vitt hus vid ett litet solstekt torg med utsikt åt katedralen. Under förmiddagen köpte han det nödvändiga möblemanget till de båda rummen. Madame Sénéchal skaffade honom en städerska, och dottern Marcelle sydde gardinerna och hängde upp dem, medan Petreus for tillbaka till Paris och hämtade sina koffertar. Det var över två år sen dess. Han bodde där ännu. Han visste att han en morgon skulle vakna i full uppbrottsstämning och fråga sig själv: Vad har jag här att göra? Varför har jag grävt ner mig i denna håla? Söker jag inbilla mig att livet är en idyll? Men ännu hade den dagen inte kommit.

Det var inte mer än en timmes järnvägsresa till Paris. Men det kunde gå månader, till och med halvår, utan att han for dit, och han vände tillbaka som om han räddat sig från ett Inferno. (Den gången, s. 7-12)

Rune Oxelqvist har i sin licentiatavhandling definitivt kunnat identifiera staden som Senlis, och med hjälp av en resehandbok från 1914 (Baedeker) och brev från författarinnan Ulla Bjerne har han identifierat byggnaderna i boken som följer:

Alphyddan (s. 62) motsvarar verklighetens Café du Chalet.

Hôtel d’Angleterre (s. 13) är Hôtel du Grand Cerf.

Hôtel des Arènes (s.12) hette just så.

Kyrkan som har blivit teater (s. 10) är Église S:t Aignan.

Kyrkan som har blivit grönsakshall (s. 10) är Église S:t Pierre.

         Intressantast är Hôtel Henri IV, där Stellan Petreus intar sina måltider och där en stor del av handlingen är förlagd i första hälften av romanen. I verkligheten hette hotellet Hotel du Nord, och Ulla Bjerne menade sig känna igen hotellets dåvarande ägare Pierrard i romanens Sénéchal.

Hotellet drabbades hårt av kriget. Tyska soldater huserade där under några dygn, och sedan stacks byggnaden i brand (2 september 1914). Ägaren Pierrard tog så illa vid sig att han blev sinnesförvirrad. Hellström har gjort hotellägaren mer heroisk genom att låta honom lida en hjältes död på sitt hotell. Han offrar sitt liv för att försvara sina sista undansmusslade vinbuteljer, vilka i sin tur står som symbol för den franska kulturen. Familjen Sénéchal framstår i romanen som en sorts personifikationer av Frankrike och det franska kynnet, finner Oxelqvist (s. 96f).

Förödelsen framgår av Senlis Historiska bilder och presentation

Sök där upp bilderna

ENTRÉE DE LA RUE DE LA RÉPUBLIQUE AVANT LA GUERRE

ENTRÉE DE LA RUE DE LA RÉPUBLIQUE APRÈS L'INCENDIE

Hôtel du Nord ligger (låg) i mitten av bilderna.

I romanen antyds hotellets geografiska läge någon gång i förbigående, även om Hellström kallar nuvarande rue de la République för rue de Paris. Det är dagarna före krigsutbrottet 1914:

Hettan hade nu hållit i sig nära en månad. Grönskan i järnvägsparken mellan Henri IV och stationen var redan förbränd och gräset gulbrunt. Löven svartnade och föll av. De bildade en prasslande massa på gångarnas grus, som på hösten. Luften darrade av hetta, och från en vit himmel strömmade solstrålarna ner som ett glödhett skyfall. Ibland kom en bil rusande fram längs rue de Paris i vildsint, fransk fart och rörde upp ett dammoln, som länge blev hängande orörligt i luften likt en lång, bensinstinkande, grå slöja. (Den gången, s. 38)

Karta Place de la Gare, Senlis

1913

26 mars: 3 Place de Lavarande, Senlis, Oise.

3 Place de Lavarande

Maj: Hellström förlovar sig med en frånskild svensk kvinna.

Juni: Förlovningen uppslagen!

1914

15 maj: Senlis

22 juni: Senlis

Brevpapperet kommer från Hotel Du Grand-Cerf, som i Den gången motsvaras av Hôtel d’Angleterre (s. 13). Ett hotell med namnet Hotel Du Grand-Cerf finns fortfarande i södra delen av staden. Om jag förstår hotellets hemsida rätt är den nuvarande byggnaden från 1940-talet.

17 juli: Senlis

Senlis intogs tillfälligt av tyska armén i september, men fronten flyttades därefter något norrut, varför det härjade Senlis blev fritt igen. Delar av staden hade förstörts, bland annat Hôtel du Nord (se ovan vid 1912). Hellström berättar i ett brev att hans skräddare har skjutits och skrädderiet plundrats. Hellström har förlorat två kostymer, som han haft inlämnade, och han grämer sig nu över att någon tysk officer ska gå omkring med dem under sina permissioner.

1915

19 juni: Légation de Suède

Detta syftar på den gamla svenska ambassaden, som låg på 58 Avenue Marceau, nära Champs Elysées: Karta 58 Avenue Marceau

          5 november: Hellström gifter sig med modetecknerskan Louise Shoemaker, född 1889 i Connecticut, USA.

6 november: Chatou

Makarna har slagit sig ned på landet, i Chatou som ligger vid Seine 10 kilometer väster om Paris. Ytterligare sex kilometer bort ligger Saint-Germain-en Laye (se april 1912, ovan).

Karta i Google maps: Karta Chatou

1916

3 januari: Chatou

Enligt brevet bor de fortfarande i Chatou, men hustrun vantrivs och till Hellströms sorg kommer de att flytta in till något hotell i Paris igen. (Tomson, s. 112)

1917

10 juli: 14 rue Halévy, Paris (vid Operan)

NEW YORK (1918–20)

Någon gång under vårvintern/våren 1918 tog sig Hellström över till New York ombord på ett amerikanskt trupptransportfartyg, för att återförenas med sin amerikanska hustru, Louise Shoemaker. (Se 5 november 1915, ovan) Resan blev underlag för en serie artiklar publicerade i Dagens Nyheter: ”Med amerikanerna I-VI Anteckningar ombord på U.S. Army transport Y”, DN 9.6, 16.6, 19.6, 26.6, 5.7, 7.7.1918.

Åren i Amerika gav stoff till den tjocka ”berättelsen” Ett rekommendationsbrev (1920), som i mångt och mycket verkar vara en ren fantasiskapelse men som samtidigt utnyttjar vad Hellström upplevt, läst eller hört berättas av människor han mött. Av allt att döma skrevs den slutliga versionen i Woodstock och då under påverkan av de radikala stämningar som florerade där. Som framgår nedan skildras miljön i den sista romanen om Stellan Petreus, I morgon är en skälm (1952).

Gustaf Hellström och hans första hustru, Louise Shoemaker, bodde på Manhattan ett par gator norr om Greenwich Village. Adressen var 214 East Fifteenth Street, men huset existerar inte längre. När Hellström-vännen och forskaren Ivo Holmqvist sökte huset nyligen fann han, att det har ersatts av en vida större byggnad. Nr 210 följs numera direkt av nr 220. Men omgivningarna finns ju kvar. Karta Manhattan

Några av Hellströms noveller utspelar sig i Amerika. En rörande berättelse är ”Silvio och hans Bianca”, från 1922, omtryckt i Olsson går i land (1924). Den handlar om en grönsakshandlare som med sin dragkärra och sin slitna häst hankar sig fram i ”Little Italy”, strax söder om Washington Square i Greenwich Village.

Här nedan följer ett textavsnitt ur romanen I morgon är en skälm, där Hellströms alter ego Stellan Petreus berättar för sin blivande andra fru om erfarenheter från Greenwich Village på Manhattan. Man märker hur de internationella kontakterna från Montparnasse har fungerat som inkörsport till nya kontakter i Amerika.

Att Bill, i avsnittet nedan, har drag av den än idag internationellt kände radikale journalisten John Reed påpekas av Jan Olof Olsson i förordet till den svenska utgåvan (1967) av Reeds bok om ryska revolutionen, Tio dagar som skakade världen.

Ja, fortsatte Petreus efter en paus, jag går in for mycke i detaljer. Men de är på sätt och vis nödvändiga för vad som följer. Han kom att gripa in i mitt liv på ett mycke väsentligt sätt.

– Berätta!

– Jo, när vi stötte samman på Columbus Circle – jag hade då varit i USA i två år – levde han tydligen i den föreställningen att vi var uråldriga vänner. Det var ett alldeles naturligt misstag av en så expansiv, seid-umschlungen-millionen-natur som hans. Han dunkade mig i ryggen. [---] När vi skildes åt gav han mig adressen till en annan speakeasy i Greenwich Village – New Yorks surrogat för Montparnasse. Han var i stan bara på några dar, sa han, och träffades på den där krogen mest hela eftermiddan. [---]

Jag hade, fortsatte Petreus efter en stund, inte många bekanta i New York. En eller två svenskar, ett par engelsmän. De andra var min hustrus vänner, mest läkare, manliga och kvinnliga. Jag hade inte kommit dom närmare. Jag tänkte mycke på Bill den eftermiddan. Och så småningom arbetade jag upp mig till en känsla av att jag i honom hade av rena rama slumpen träffat på en amerikan som man inte möter varje dag – i varje fall hade jag inte gjort det. Amerikaner som levde bohemer i Paris hade det funnits gott om. Men hur tog det släktet sig ut i den här stan. Det var ett problem som lockade en amatör som dilettanterade i miljöförändringens inverkan. Dagen efter vid fyratiden sökte jag upp honom på hans speakeasy i ”Little Italy”. Han hade redan fått åtskilligt innanför västen när jag kom. Han gav upp ett indiantjut av glädje, dunkade loss lungorna i ryggen på mig och sa: ”What the hell are you doing in this lousy little town?” Det här var ingen stad att bo i, på sin höjd några dar, för affärernas skull, tala med förläggare och så vidare. (Det var första gången jag fick veta att han var skribent.) Han ville att jag skulle följa med honom dagen därpå. ”Ville” är förresten ett milt uttryck. Det lät snarare som om han i sin expansiva gästfrihet tänkte föra bort mig med handkraft. Han bodde i något slags konstnärskoloni nånstans uppe i bergen, halvvägs mot gränsen till Kanada. Jag skulle träffa ett helt gäng gamla montparnassare där. Han plockade upp ett notesblock ur kavajfickan, skrev ner en adress, gjorde en kartskiss över rutten, antecknade tågtider och så vidare, allt med en berusads entusiasm över en genial och människovänlig idé och en sådan persons envisa insisterande på att gå in i minsta detalj. Det blev en något hektisk halvannan timma. (s. 60f)

[---]

Alltså: efter en vecka fick jag ett brev från honom. Han undrade varför jag inte kom. Han hade ju gett mig en beskrivning på hur jag skulle hitta dit. Laughton – det var hans hustru, han kallade henne vid efternamn – hade rest bort på en tid. Det skulle passa om jag kom en av de närmaste veckorna.

– Och så reste ni?

– Ja. Det vill säga: först tog jag reda på nere i Greenwich Village vad han hette i efternamn och vad han var för slags figur. Han var en ganska känd skribent. En högst allvarlig man. Han var ”muckraker”, en sådan där journalist som spårar upp allt slags politiskt djävulskap, smussel, korruption i förvaltningen, hänsyns-lös arbetsgivarpolitik och så vidare. En samhällskritiker med andra ord. (I morgon är en skälm, s. 63)

Kort biografi över John Reed

Av allt att döma fungerade Hellströms äktenskap inte så bra, och det visar sig att han långa perioder i stället bodde i Woodstock, som ligger i Catskill Mountains i norra staten New York. Att det var så kan man i efterhand rekonstruera genom att kombinera samtida material:

Hellström nämner att han har en stuga i en intervju som signaturen E. Th. (Ebba Theorin) gjorde med honom i Idun den 23 januari 1921. Att äktenskapet är i kris nämner han naturligtvis inte, men det skulle dröja ett år innan han återvände till New York en sista gång, och då bara för ett par månader:

[…] han är gift med en amerikanska, Louise Shoemaker. Och han har det helt amerikanskt inrättat (i sitt liv nämligen, inte i sin själ!): har bostad i New York och sommarstuga i staten N.Y:s norra del (på en plats där det om somrarna bor en 2 à 3,000 författare och konstnärer – med de fattiga amerikanska författarna kan man umgås, säger han, alltså med sådana, vilkas böcker bara gå ut i en 3,000 ex.) – Det är nu femton års tid, Gustaf Hellström levt i främmande land (han är nu i Sverige bara på några dagars besök för att fira sin fars 75-årsdag).

Platsen för denna stuga framgår faktiskt redan av den datering som återfinns längst bak i Ett rekommendationsbrev: ”Av geografiska skäl har det varit författaren omöjligt att själv läsa korrektur på föreliggande bok. The Maverick, Woodstock, Ulster County, N.Y. Sept. 1920”.

Brevväxlingen med Bonniers är sporadisk, men den ger överblick över perioden. Tydligen reste Hellström ibland ner till stan för att ordna med sina affärer. Hur länge han då har stannat går naturligtvis inte att avgöra.

Adresser i New York:

1918

17 december: 214 East Fifteenth Street, New York.

1919

14 februari: 214 East Fifteenth Street, New York

26 maj: The Maverick, Woodstock. Ulster County, N. Y.

20 november: 214 East Fifteenth Street, New York

1920

7 mars: The Maverick, Woodstock. Ulster County, N. Y.

30 maj: 214 East Fifteenth Street, New York

30 augusti: The Maverick, Woodstock. N. Y.

6 oktober: 214 East Fifteenth Street

I den redan citerade romanen I morgon är en skälm (1952), ger Hellströms alter ego Stellan Petreus i jagform fylliga återblickar på bland annat åren i Amerika. Miljön i konstnärskolonin i Woodstock skildras men nämns inte vid namn. Så här skildras resan dit:

Det var rätt omständligt att ta sig upp till honom. Först några timmar på järnväg längs Hudson. Sen byte till en bibana som gick västerut in i landet. Sen en timmes bussresa norrut, upp i bergen. Bill mötte mig vid en hållplats i en gam-mal Ford som skramlade vidare ännu högre upp. Han bodde i en bungalow inne i skogen en fem, sex hundra meter över havet. Den var primitiv och hemtrevlig. Ett stort rum med breda fönster, väggfasta bänkar och en enorm öppen spis med alnslånga furustockar som låg och pyrde. Han var ensam. Han lagade pytt i panna på corned beef och stekta ägg ute i köket på ett primuskök. (I morgon är en skälm, s. 65)

Bakgrunden är alltså att Hellström själv hade hyrt en stuga i konstnärskolonin The Maverick i Woodstock. Karta Woodstock

I romanen möter Stellan Petreus nu kolonins initiativtagare, i romanen kallad Jeff Russell, och hyr en stuga av honom. De finner varandra sedan det visat sig att de har en gemensam vän i den svenske författaren Henning Berger.

Här inträffar alltså det för den tiden märkliga att Hellström bryter fiktionen och använder Henning Bergers riktiga namn. Detta gav mig anledning att gå vidare till Gustaf Hellströms brev till Berger, varav några är bevarade på Kungliga biblioteket. I ett brev daterat ”Öfverläkarens bostad, lasarettet Norrköping 26/1 21” skriver Hellström med sin karakteristiska, något sammanbitna humor:

Jag har för resten flera hälsningar till dig från gamla vänner, från Lindin, som är sjuk och rik, från Hervey White, skalden & novellisten, som är frisk och fattig, och från den godmodige anarkisten Hippolyte Havel, som är full, fattig och rik i sin fattigdom.

Av de i brevet nämnda visar sig Hippolyte Havel ha varit en landsflyktig tjeckisk anarkist som vid den aktuella tiden förestod en liten restaurang i Greenwich Village och som om somrarna fungerade som kock vid The Maverick Festival. Foto av Hyppolyte Havel

Lindin, den först nämnde vännen, kan identifieras som Carl Eric Lindin. Detta var en svensk konstnär som verkat i Chicago men som följt Hervey White till Woodstock.

Hervey White, till sist, var den som hade grundlagt konstnärskolonin The Maverick. White är med andra ord förebilden för Jeff Rusell i Hellströms roman. Så här beskrivs Russell i romanen:

Han var lång och mager och såg ut som en vithårig och vitskäggig Kristus med en hy som hårdbränt tegel. Han bar en lång violett blus med svångrem om livet à la Tolstoj. (I morgon är en skälm, s. 67f).

Till Woodstock kom Hervey White (1866–1944) från Chicago i början av förra seklet och grundade The Maverick Art Colony. Han skapade snart förlaget the Maverick Press och gav ut tidskrifterna The Wild Hawk (1911–16), Plowshare (1916–35) och The Hue and Cry (1923–29). Välbesökta sommarkonserter och en avantgardistisk årlig teaterfestival hörde också till initiativen.

Hervey White och konstnärskolonin presenteras utförligt på en hemsida, där det bland annat finns en bild på honom och Carl Eric Lindin: Hervey White and the Maverick Art Colony)

Man känner igen miljön i Hellströms roman, exempelvis i en passage som denna:

Och så började jag ett nytt liv. Upp klockan sju på morronen, hämta vatten, sätta på kaffe och rosta ett par brödskivor, bädda sängen och kasta ett öga i gårdagens New York Times. Sen satt jag vid det långa mat- och skrivbordet och arbetade ett par timmar till dess det blev tid att laga lunchen. Det blev för det mesta två kokta ägg eller uppvärmd pytt i panna. Efter lunchen gick jag ner till Jeff och hjälpte honom med tidskriften som kolonien gav ut. Jag blev så småningom sättare och – om jag får säga det själv – rätt så flink i fingrarna. Jeffs stuga hade bara ett rum, med den öppna spisen mitt inne i rummet. I ena halvan var det sätteri och tryckeri, med en sättkast vid det breda gavelfönstret som hade spindelväv i stället för gardiner. (I morgon är en skälm, s. 73)

Norrköping (1920–25)

1920

26 och 29 december 1920: Öfverläkarens bostad, Lasarettet, Norrköping

Hellström har lämnat sin fru kvar i New York och kommer de närmaste åren, åtminstone fram till 1925, att i huvudsak vara bosatt hos äldste brodern Nils och dennes fru Märtha. Nils är chef för lasarettet och de bor ståndsmässigt i överläkarvillan. Här tillkommer Dagdrömmar och även delar av de följande två Stellan Petreus-romanerna.

Liksom Kalle Lekholm (Charles Holmes) i Snörmakare Lekholm får en idé kommer Hellström hem för att möta sin far och vara med vid dennes 75-årsdag (den 24 januari 1921), och liksom faktiskt är fallet i snörmakarromanen tycks födelsedagen inte ha firats i hemstaden.

1921

Januari–december: Öfverläkarens bostad, Lasarettet Norrköping

Denna adress är belagd för följande datum detta år: 19 januari, 26 januari, 26 juli, 29 augusti, 12 september, 28 september, 7 november, 10 november, 18 november och 24 november.

Hellströms livssituation och hans boendemiljö i Norrköping speglas i Stellan Petreus-romanen I morgon är en skälm (s. 160–247). Petreus bor hos sin kusin Agnes och dennes man, Fakiren, som lär vara ett också utseendemässigt nära porträtt av Hellströms äldste bror, Nils Hellström. Fakiren är överläkare och slåss med stadens politiker för att få ett nytt sjukhus till stånd, för att ersätta det alltför omoderna och trångbodda gamla sjukhuset (s. 179ff). Så var det också i verkligheten och det nya sjukhuset stod färdigt 1927. Den gamla sjukhusbyggnaden har sedan omvandlats till skola.

Ett urval bilder, exteriörer såväl som interiörer från gamla lasarettet, finns på Stadsbibliotekets hemsida: Norrköpings Stadsbiblioteks bildarkiv

Bild: B02342A på hemsidan visar gamla lasarettet vid Strömbacken.

Bild: B02363 på hemsidan togs i samband med invigningen av det nya lasarettet den 14 februari 1927. Nils Hellström är tredje man från höger.

I citatet här nedan ger Hellström en snabbskiss av staden vid Motala ström (som naturligtvis inte nämns vid namn):

Det ville aldrig bli någon riktig vinter. Snön föll, blev liggande några dagar och smälte igen. Det föll ny snö som försvann lika fort som den kommit. Det fanns ingen tjäle i jorden. Stellan hade hoppats att lära sig åka skidor, en i hans ungdoms landskap okänd sport. I stället köpte han ett par galoscher, en fotbeklädnad som han inte använt sen han var hemma sist. I dem vadade han dagligen ett par timmar längs de moddiga landsvägarna eller längs den långa hamnkajen, där avtacklade, sjöodugliga kristidsbåtar som en sex, sju år tidigare kostat en förmögenhet låg på svaj ute på strömmens vatten, rostiga som grekiska tramps. Han undvek så mycket han kunde de trånga gatorna, deras smala trottoarer, snusbruna snösörja och överdimensionerade trafik. Det var ett industrisamhälle som för längesen vuxit ur kläderna och inte tycktes kunna komma tillrätta med sig själv i sin blandning av expansionsdrift och grottekvarnsstämning, av nybyggda rikemansvillor och stabila eller nyförvärvade förmögenheter, smutsgrått proletariat, insprängt med arbetslöshet, överfyllda hyreskaserner och i utkanterna kåkstäder. Mänskligare än Manchester och Liverpool. Men på samma gång omänskligare, på grund av den trånga ram inom vilken kontrasterna var inklämda.

I varje fall gjorde den det intrycket på Stellan. Hur den verkade på Fakiren visste han inte. Han var en slav under sina plikter. Agnes hade sina intressen: välgörenhet, kvinnoorganisation, sociala uppgifter. [---] (I morgon är en skälm, s. 184f)

I berättelsen ”En hamnpromenad” i samlingen Mannen vid ratten (1926) förekommer en av de typiska Norrköpingsmiljöer, som nämns redan i citatet ovan, nämligen hamnen: Berättelsens jag går på kajen. Han iakttar och funderar samtidigt. Så småningom väcks inom honom ett barndomsminne från Åhus hamn, nära Hellströms hemstad Kristianstad. Här nedan återges endast de insprängda miljödetaljerna från den förstnämnda hamnen:

Jag har på min eftermiddagspromenad kommit ned till hamnbron, där jag blir stående och hänger över stenbarriären och av en gammal vana från barndomen spottar ett par slag ned i det bläcksvarta vattnet. Den oändliga vinterskymningen har släpat sig in i mörkret, hamnens båglampor spegla sig i strömmen som gula, fladdrande vimplar, den långa raden av svarta och grå ångbåtsskrov ha i de skugglösa och tvära övergångarna mellan starkt ljus och natt fått oceanångares dimensioner. Strålkastare belysa deras för- och akterdäck likt teaterscener, där det spelas ett det hårda arbetets monotona skådespel. En och annan replik når mig: Håll an! Stop! All right! Det ryker vitt kring ångvinscharna, lyftkranarna svänga fram och åter som spröten på jätteinsekter, kättingar skramla, tackjärnstackor, pappersmassebalar, antracittunnor hissas och firas, tomma eller lastade godsfinkor glida ljudlöst fram och tillbaka på de tredubbla spåren längs kajen, en svordom, ett skrik, ett nytt: »Håll an!» skär genom kättingrassel, visselpipor och bogserbåtssignaler.

Nu stiger en vit rök som en esprit i den stilla, kyliga luften ur ett av skrovens ångvisslor och sekunden efter eka tullhus och magasiner av visslans hesa, rostiga bölande. Det är en ballastad tramp på utgående. Sakta och majestätiskt svänger den med aktertrossarna ännu fastgjorda, sitt höga, svarta skrov. Besättningen springer fram och tillbaka, äntrar trappor, försvinner i skott, medan gubben står lugn och trygg uppe på bryggan med högra handen om maskintelegrafen. Plötsligen ertappar jag mig själv med att stå och svära: Satans tjuvgubbe, förbannade snålvarg! Det är nämligen helgdagsafton och jag vet, hur det känns framme i skansen att nödgas sätta näsan ut till sjöss en kväll som denna, då staden bjuder inte bara på den vanliga bion och ölkrogarna, utan på danslokaler och hundratals fabriksflickor, som ha natten på sig och ingen fabriksvissla att tänka på tidigt på morgonkröken. Men det finns andra som komma att tacka honom. Det är väl några hundra kronor han sparat in åt rederiet med att på detta sätt helga minnet av de tre vise männens tribut åt världens frälsare.

[---]

Utan att veta det och utan att vilja det, har jag kommit ned på kajen och vankar fram mellan godsfinkor, högar av pappersmassa, stenkol och bomullsbalar […].

[---]

Inklämd mellan två stora engelska koltramps, svarta som sjåare och med mönjefläckar som lappar på kläderna, brutala i de raka, tunga linjerna och de korta, tjocka masterna med sina stretande lastbommar, ligger en fregattacklad seglare. Jag skulle kanske knappast ha lagt märke till den om det inte varit för fullriggartacklingen och de något förstagade masterna, som i sina graciösa linjer ge ett intryck av en kropps spänstighet och en materias motståndskraft. Det är ett Ijusgråmålat skrov med klipperskeppets skarpa bog och utfallande förstäv. Mitt i denna vinterkvälls tilltagande kyla, då man tycker sig känna, hur vattnet börjar frysa till inne längs kajskoningen, kommer fullriggaren mig att tänka på lustjakter och sommar, solglittrande fjärdar mellan grankläddsvarta öars taggiga konturer. Jag blir stående och ser ned på däcket, vars reling ligger i jämnhöjd med kajkanten, medan jag känner det, som om ett virrvarr av vaga och stridiga minnen kämpade mot varandra inom mig för segern och med den klarheten, den distinkta formen. Däcket ligger tomt, med presenningar över lastluckorna, och en stor, våt fläck, som ser svart ut i det kalla ljuset från kajens båglampor, ger vid handen att det inte är längesedan det svablades, helgdagen till ära. Det brinner ljus i skans och kajuta och röken stiger ur kabyssens lilla skorstensrör, taggigt och bränt i kanten.

Plötsligt öppnas skottet till skansen. En sjutton-, aderton års pojke kommer ut, naken till byxlinningen, hämtar en pyts framme vid ankarspelet och får upp den fylld med vatten. Och så börjar han lördagstvagningen: huvud, och hals, bröst och armar och rygg, obekymrad om han har åskådare eller ej.

Med ens är det en röst inom mig som ropar: Roland av Landskrona! Och i samma ögonblick står ett minne för mig, ett minne från många, många år sedan. Det kryper ej sakta fram för min blick, den ena detaljen mödosamt släpande den andra efter sig, till dess bilden blir hel. Det springer fram med ens, levande klar, i bestämda skarpt avskurna scener, som akterna i en tragedi. [---] (Mannen vid ratten, s. 261ff)

Bild från hamnen i Norrköping: Hamnarbetare.

Som nämndes i inledningen ovan är romanen om polismästaren Carl Heribert Malmros den enda av de större berättelserna som inte entydigt tycks kunna placeras i en konkret miljö. Hans hemort kallas ”Söderås”, vilket ändå kan ge vissa associationer, och anmärkningsvärt nog sägs denna stad vara trafikerad av spårvagnar, vilket inte har varit särskilt vanligt i svenska städer.

Strejkmotivet tycks närmast vara hämtat från en konflikt i Malmö, vilken ledde till de s.k. Möllevångskravallerna 1926. Av Tomsons avhandling framgår att Hellström har dragit nytta av den inflammerade pressdebatten kring denna konflikt (Tomson, s. 248, not 7).

När polismästare Malmros vid konfliktens början hastigt ska ta sig hem från Paris tar han flyg till Malmö och sedan tåget norrut till Stockholm. Staden Söderås ligger sedan halvannan timmas bilresa från Stockholm (med 1920-talets vägar och hastigheter). Staden kan därför inte tänkas ligga längs stambanorna, vilket egentligen borde utesluta spårvagnsstäder som Norrköping och Uppsala.

Därmed finns inga uppenbara alternativ alls att välja bland. Dessutom sägs Malmros ha sitt ämbetsrum ”i det nya Tengbomska rådhuset”, vilket kunde peka mot Borås (jämför namnet Söderås!), som har ett rådhus ritat av Ivar Tengbom. Dock är avståndet till Stockholm alltför stort.

Slutsatsen kunde bli att Söderås närmast får betraktas som en fantasiprodukt, hopfogad av flera olika orter, bland andra Malmö och Borås. Men namnledet ”Söder” kan leda tankarna till Söderköping, där Hellström vistats en del, och spårvagnarna passar ihop med den stora grannstaden Norrköping, där Hellström bodde under flera år. Om vi därtill lägger att Hellström i romanen infogade den ovan citerade novellen ”En hamnpromenad”, som miljömässigt kan placeras i Norrköping, så blir slutsatsen att det framför allt är denna stad som Hellström tänkte på när han byggde sin fantasistad Söderås.

1921 (fortsättning)

         Den 26 och den 27 oktober 1921: Kristianstad (Som framgått ovan bodde fadern numera på Karlavägen 3.

Detta är det första i brev belagda besöket i hemstaden sedan januari 1906, då fadern fyllde 60 år. Det är dock rimligt att antaga att Hellström besökte staden redan på våren. Se de inledande resonemangen under rubriken Kristianstad, ovan!

1922

4 januari: 214 East Fifteenth Street, New York

Hellström gör en sista resa till sin första hustru. Officiell blir skilsmässan först några år senare. Adressen är belagd på följande datum: 8 januari, 29 januari, 12 februari, 13 februari och 28 februari.

27mars: Lasarettsvillan, Norrköping

Adressen anges också på brev 6 april, 13 april och 30 oktober.

1923

17 juni: Lasarettsvillan, Norrköping

29 augusti: Hotellet, Utö

Detta är veterligt första gången Utö förekommer i brev, men allt talar för att Hellström hade varit här redan 1904 eller 1905. Till Utö skulle Hellström återkomma många gånger de följande åren. De första åren bodde han på hotellet, men i och med äktenskapet med Carin Waern Frisell 1926 fick han tillgång till ett hus och byggde sig dessutom en liten skrivarstuga. Se nedan vid 5 september 1926 och 17 november 1933.

I ett av de inledande avsnitten i romanen Sex veckor i Arkadien (1925) minns Stellan Petreus sommarens skärgårdsvistelse:

Med ett sting i hjärtat revs han med av melodien. Ty i den boston, som spelades där inne låg hans sista sommar begraven och i den steg den åter upp med en plötslig häftighet, som kom hans bröst att värka: fjärdens glitter eller vita gäss, vita segel, vitklädda unga kvinnor, den svarta skogsmuren, som betecknade fastlandet, havets dån på öns andra sida, kvällarnas societetssalong med gardinerna fladdrande i luftdraget, nattens trånsjuka piglock nere från ångbåtsbryggan, där sommargästernas jungfrur dansade med flottister från några svarta torpedbåtar, som lågo för ankar bakom en vitkantad kobbe …

[---] (Sex veckor i Arkadien, s. 12)

22 november: Lasarettet, Norrköping

Hellström trivdes inte med sin situation som beroende av sin bror och svägerska, vilket framgår av flera brev, och han mådde periodvis inte bra. Detta kan ju också ha med det självbiografiska projektet att göra. Att gräva i sitt förflutna och göra skönlitteratur av det var säkerligen en tung verksamhet.

Av brevet av den 22 november 1923 framgår att han nu mår riktigt dåligt: ”Jag ligger för närvarande internerad och isolerad i en ’nervous breakdown’ åtföljd av de vanliga ångestttackerna [sic] och sömnlösheten”, skriver han. På ”onsdag” går resan till ”ett hvilohem i Tyringe”, skriver han vidare. Planen är att stanna ”till dess jag har tredje delen af boken samt en samling noveller färdig, d.v.s. till i fram i maj”. I själva verket fortsatte Hellström sedan till Lund (se nedan).

12 och 30 december: Sanatoriet, Tyringe.

I romanen I morgon är en skälm råkar Stellan Petreus ut för en allvarlig psykisk kollaps, och på mentalsjukhuset uppmanas Stellan av läkaren att skriva av sig sina funderingar. Detta leder till att en stor del av den fortsatta romanen är skriven i jagform (s. 256–386).

1924

Brev 155, Bonniers arkiv: Spolegatan 4, Lund

Hellström arbetar med det som blev den tredje Petreus-romanen, Sex veckor i Arkadien, som utspelar sig i Lund. I denna roman bor Stellan Petreus just på Spolegatan. Karta Spolegatan Lund.

12 mars: Spolegatan 4, Lund

31 maj: Spolegatan 4, Lund

13 oktober: Stadshotellet, Söderköping

28 december: Lasarettsvillan, Norrköping

Hellström skriver i detta brev, att han så småningom vill ha tillbaka manus för att skriva om andra avdelningen av Sex veckor i Arkadien.

1925

29 maj: Norrköping

Boken har ”förlängts med ytterligare 100 trycksidor och jag hoppas att förlängningen ska visa sig vara till fromma för det hela”, skriver Hellström. Romanen Sex veckor i Arkadien kom ut någon månad före jul.

26 juli: Norrköping

12 augusti: Hotellet, Utö

20 nov: Breviks herrgård, Lidingö-Brevik.

Breviks herrgård tycks ha fungerat som pensionat på 1920-talet.

1926

14 april: Storlien.

I brevet skriver Hellström: ”Här är full snöstorm i dag och man måste sitta med ryggen ända upp till täljstenskaminen för att få någon trefnad ur tillvaron.”

Denna miljö tycks kunna motsvara de tidiga avsnitten i romanen I morgon är en skälm (1952). I romanen finns detaljer som pekar mot Storlien, bland annat talas om de karolinska soldaternas strapatser under återtåget från Norge. Rune Oxelqvist menar dock i sin licentiatavhandling att beskrivningen av hotellet stämmer in på Sälens högfjällshotell. Jämför därför också augusti 1938, nedan.

16 juni: Runebergsgatan 4, 2 tr. ög.

(Uppgiften hämtad från mantalsverkets kortregister. Datumet bör alltså gälla inflyttning.)

Karta Runebergsgatan 4

Den 10 augusti 1926 gifter sig Hellström med Carin Waern Frisell.

5 september: Utö

Utö. Information och kartor

I fortsättningen förekommer Utö relativt regelbundet fram till 1935. Carin Waern Frisell hade sedan tidigare ett hus på Utö och Hellström lät bygga sig en liten skrivarstuga strax vid sidan om.

Huset på Utö hette Liljeberget och heter så fortfarande. Den och skrivarstugan ligger i området Trema i närheten av gruvbyn. Se också nedan vid 17 november 1933.

Efter publiceringen av Storm över Tjurö (1935) kunde Hellström inte komma tillbaka till Utö. Romanen kan nämligen läsas som en nyckelroman, och lokalbefolkningen var mycket upprörd. Se vidare vid juli–augusti 1935.

16 november: Regeringsgatan 80.

(Uppgiften finns i Mantalsverkets kortregister. Maskinskrivet står det visserligen Regeringsgatan 76, 3 tr., men numret är överstruket för hand och ändrat till 80.

Adressen ligger ett par kvarter sydväst om Humlegården. Den pampiga portalen avbildas på Karta Regeringsgatan 80

LONDON – andra perioden– och STOCKHOLM eller UTÖ (1927–35)

Under den här perioden avbryts London-vistelsen av flera längre perioder av författande hemma i Sverige. Ingemar Hermansson sammanfattar:

Hans första artikel från England kom 1 november 1927. Under de följande åren förekom ibland långa uppehåll i rapporterandet, sex månader hösten 1929, fem månader hösten 1930, fyra månader sommaren och hösten 1931, sex månader hösten och årsskiftet 1932-33, två månader sommaren 1933. Under hela 1934 fanns inte en enda korrespondentartikel av honom i DN. Under dessa år vistades han ofta i Sverige. From juli 1935 upphörde rapporterandet.

Men under denna period skrev han också sina romaner Polismästare Malmros, publicerad 1931, och Storm över Tjurö, publicerad 1935. Dessutom gjorde han sin reportageresa till Tyskland 1933, där nazismen tagit makten. Dessa år blev alltså en viktig och verksam period i hans liv. (Ingemar Hermansson, Att vidga sitt synfält – Gustaf Hellström, s. 191)

Hellström var nu gift för andra gången och ingift i en mycket rik släkt. Hustrun, Carin Waern Frisell, var dotter till Grängesbergsbolagets chef Erik Frisell och dennes hustru Christina (Stina), född Waern. Hustrun Carin motsvaras i Petreus-serien av Siri Bumester, som sägs vara uppvuxen på en bruksort, men hur nära porträttet annars kan vara är svårt att säga. Man får räkna med att författaren i hög grad har utnyttjat sin konstnärliga frihet, när det gäller kvinnoporträtten. Enligt Rune Oxelqvist ville Hellström inte lämna ut sina kvinnor i böckerna.

Under Londonvistelserna dessa år tycks Hellström åtminstone ibland bo hos sin tolv år yngre svåger, Sven Frisell.

En intressant uppräkning av olika promenadområden finns i romanen I morgon är en skälm. Stellan Petreus bor under en period på högfjällshotell i Storlien. En morgon vill han ta en promenad i omgivningarna:

När han nästa morgon slutat sin frukost gick han tillbaka ut i hallen och ställde sig vid receptionen för att studera kartan. Å vilket håll skulle han gå? En gång i tiden hade han älskat långpromenader. Medan han stod och såg på kartbladet dök minnena upp inom honom: Hampstead Heath, Wimbledon Common, Richmond Park [alla i London], Fontainebleauskogen [nära Moret-sur-Loing], Forêt d’Ermenonville [nära Senlis], skogsstigarna i The Catskills [där Woodstock ligger]. Rådjur och hjort; fasaner och rapphöns: bokskogar; meterhöga ormbunkar; små engelska bykrogar där han ätit sin lunch: bröd, cheddar och bitteröl; små franska värdshus, gömda i parkskogarna, med furstlig husmanskost och en halva Vouvray eller Moulin à Vent. Ibland kunde han vandra omkring en hel dag i sträck och inte vara tillbaka förrän sent på kvällen …

(I morgon är en skälm, s. 46. Mina förtydliganden.)

1927

26 oktober: 53 Queen’s Gardens, Lancaster Gate, London W2 (c/o Sven Frisell)

Man kan notera att Hellström nu har brevpapper med eget monogram! Lancaster gate ligger direkt norr om Hyde park.

Samma adress anges den 8 november.

9 november: England, London.

Uppgiften finns i Mantalsverkets kortregister. Detta är den officiella bekräftelsen, men Hellström befinner sig alltså redan i London, enligt ovan. Efter detta tycks Hellström inte ha varit officiellt skriven i Sverige förrän den 26 januari 1937, då adressen i kortregistret anges som Runebergsgatan 7.

7 december: Hotel Inverness Court, 1-9 Inverness Terrace, Hyde Park, W.2.

1928

3 februari: 29, St. John’s Wood Court, London N.W.8.

Stadsdelen St. John’s Wood ligger strax nordväst om Regents Park.

Samma adress anges i brev den 6 februari, 11 februari, 14 februari, skottdagen, 5 mars samt den 28 mars

7 juni (till cirka 1 juli): National Liberal Club, Whitehall place, S.W.1.

Gustaf Hellström bor cirka tre veckor på National Liberal Club. I romanen Kärlek och politik, sägs Hellströms alter ego Stellan Petreus ha invalts just i denna klubb, som grundades på 1880-talet av den liberale politikern och premiärministern William Gladstone. Miljön skildras i Kärlek och politik (s. 10ff, 116 och s. 124ff). Det är hit han flyr när polisen sätter in sina vattenkanoner mot demonstranterna på Trafalgar Square (s. 134f). Verklighet varvas med fiktion. Romanen utspelar sig cirka 1910, och det är knappast troligt att Hellström hade anknytning till klubben redan då. Hans ekonomiska och sociala position var på den tiden betydligt mer modest.

Här följer ett avsnitt ur romanen. Petreus kommer in på klubben efter att nyss ha mött svältande arbetslösa som vädjar om arbete:

När han kom fram till sin klubb, den engelska liberalismens högborg, gick han in i grillen. Det fanns inte en plats ledig vid något av borden. Det stod rödvinsflaskor vid vartannat eller vart tredje kuvert. Framme vid spiselbordet valde gästerna ut den köttbit de ville ha och konfererade med de två kockarna om, hur de ville ha den tillredd. Under den stora kopparhuven över spisen halstrades saftiga kotletter och biffstekar över elden. Fettet dröp fräsande ner i lågorna. Luften var tung av stekos. Han kände sig plötsligt illamående och gick en trappa upp i biblioteket, där den Gladstoneska boksamlingen klädde vägarna från golv till tak. Tre herrar låg i var sin låga länstol framför den tomma spiseln och smälte maten med benen utsträckta, händerna sammanknäppta på magen och en näsduk över ansiktet. De snarkade sakta i olika tonarter.

Han gick ut i tidskriftsrummet bredvid och beställde ett par skinksmörgåsar och ett glas bitteröl. Han erkände villigt att det var en löjlig protest mot de ätande och drickande herrarna i grillen och de matsmältningssnarkande herrarna i biblioteket. Men det var det enda sättet han kunde protestera på. Och för resten hade han förlorat aptiten. (Kärlek och politik, s. 116f)

På “Blandings”, en hemsida ägnad P. G. Woodhouse och dennes verk, läser man om National Liberal Club: “A real club in Whitehall Place, London SW1, founded 1887. It's terraces overlook the Thames.” Klubben förekommer hos Woodhouse i The Adventures of Sally.

National Liberal Club existerar fortfarande och har en hemsida där man kan finna bilder ("Virtual tours"), bland annat på rökrummet med den pampiga eldstaden: National Liberal Club

1928 (fortsättning)

19 juli: Utö

20 oktober: 53 Queen’s Gardens, Lancaster Gate, London W2.

3 november: Svenska sjömanshemmet, White Chapel.

I Dagens Nyheter december 1928 hade Hellström en serie artiklar om ”East End förr och nu I-III”, omtryckta i boken Från redingot till kavajkostym. Engelska studier (1933). Han hade då som förberedelse under några veckors tid varit bosatt i Whitechapel. Man kan jämföra med Kärlek och politik, där Stellan Petreus på liknande sätt bosätter sig en tid i East End, för att komma miljön och människorna inpå livet.

En ytterst utförlig hemsida: East Ends historia

1929

19 oktober: c/o Frisell, Villagatan 2, Stockholm (enda brevet i Bonniers arkiv från 1929)

Villagatan 2 skulle senare bli makarna Hellströms hem mer stadigvarande (se vidare under 1933, nedan). Den pampiga villan ligger alldeles norr om Humlegården, runt hörnet från Karlavägen.

Villan ägdes av Carins far Erik Frisell och är nu säte för Polska institutet. Man får dess historia i korthet på institutets hemsida. Observera att bilden från 1880-talet dock inte är representativ för villans utseende på Hellströms tid. Polska institutet.

På hitta.se finns förutom karta också en bild som visar villans nuvarande utseende: Karta Villagatan 2

1930

Från och med 1930 kan Gustaf Hellström knytas till Hampstead, som har bidragit till framför allt den yttre miljön i Stellan Petreus-romanen Kärlek och politik (1942).

Odaterat : c/o Sven Frisell Esq., 13 Church Row, Hampstead, London, N.W.3

Karta Hampstead

Odaterat brev: Woodbine Cottage, Vale of Health, Hampstead, London N.W.3

Hellström tycks ha bott i Vale of Health under drygt ett år. Den lilla byn existerar förstås ännu och det är ett mycket eftertraktat bostadsområde. I engelska Wikipedia läser man: “The Vale of Health is a small hamlet (named "Hatchett's Bottom" until 1801): accessed via a small lane off East Heath Road, it is surrounded entirely by the Heath. It is now one of the most expensive residential areas in the world.”

1931

21 februari – Woodbine Cottage, Vale of Health, Hampstead

26 februari – Woodbine Cottage

Karta Woodbine Cottage Hampstead

Historik kring Vale of Health Hampstead

Woodbine är det engelska ordet för kaprifol, och Woodbine Cottage har speciellt intresse därför att vi här tycks ha den direkta förebilden till ”Villa Kaprifol” där Stellan Petreus älskade, irländskan Maureen O’Moore, bor tillsammans med sin sjuklige far. En hel del av karaktärerna i Kärlek och politik (1942) har motsvarigheter i verkligheten, berättar Hellström i ett föredrag hösten 1942, men inte Maureen. Hon är ”rena, rama lögnen”, säger han och tillägger: ”Jag önskar själv att jag mött henne” (Personligt, s. 87). Men Irland fanns ju och frihetskämpar som ”gamle O’Moore” och dennes söner och dotter fanns. Irland och det irländska hade Hellström mött första gången under en hektisk bilresa 1931, och han besökte ön även vårvintern 1933, då han rapporterade om den dramatiska irländska politiken.

När Stellan Petreus i romanen besöker Maureen och hennes far får vi en ganska ingående beskrivning, framför allt av den yttre miljön. Först den lilla byn:

Han hade åtskilliga gånger gått förbi deras lilla hus. Det låg i en klunga andra små, låga villor i den lilla byn strax i början av heden, som kommit till under Stora Pestens dagar. Byn bestod på sin höjd av ett femtiotal hus, kanske färre, en stenlagd gata, ett par gränder, en krog och en ankdamm, allt inbäddat i kastanjer, lönnar och lindar, ur vars väldiga grenverk eller yppiga lövformationer röken från skorstenarna steg upp som från en skogsbrand, som man aldrig lyckades få riktigt bukt med.

För utförligare citat och resonemang kring Woodbine Cottage, irländskan Maureen och om Hellströms intresse för det irländska, se artiklarna ”Verkligheten bakom Maureens 'Villa Kaprifol' i Kärlek och politik” och ”I Gustaf Hellströms hjulspår på Irland” i Gustaf Hellström-sällskapets medlemsblad nr 15: Gustaf Hellström i London och på Irland.

De närmaste åren bor Hellström på flera olika adresser i Hampstead, som är en stadsdel med mängder av litterära och konstnärliga anknytningar. Varom mera nedan. Först kommer några miljöavsnitt ur Kärlek och politik (1942).

Hellström samtalade gärna med människor på pubar, liksom Stellan Petreus. Det var ofta så han fick information om det vardagliga livet och inblick i den allmänna opinionen för dagen. Sådant var ju viktigt för en utrikeskorrespondent.

I ett av de tidiga avsnitten i Kärlek och politik ska Petreus göra en intervju i ett hus i en stadsdel som ännu är främmande för honom. Han frågar en konstapel om vägen men tappar snart bort sig igen:

Vid det här laget hade han glömt bort poliskonstapelns anvisningar på närmaste vägen till Hamilton House. Tvärsöver gatan låg en krog i ett gammalt korsvirkeshus. Den bar ett namn, i vilket många generationers erfarenheter förtätats:»En Fågel i Handen». Han beslöt att gå in och fråga. Det var en helt liten bar med tre ingångar tätt inpå varandra, avdelad i små bås efter olika samhällsklasser och kön. Han sköt upp den dörr, på vars matta glasruta det stod »Saloon Bar». Det var kyligt och skumt därinne och luften mättad med en doft av färsk sågspån och uråldrigt inbiten tobaksrök. Andra sidan den halvcirkelformiga disken, av vilken saloonbaren upptog ett litet segment, brann en kolbrasa i den öppna spiseln. Det fanns bara en gäst därinne. Han vände ryggen åt ingången och visade endast den långa insvängda ryggen av en grå ridrock med högt sprund och ett par smala ben iförda indiska ridbyxor. Mannens bakhuvud doldes av ett tillbakaskjutet plommonstop, vars hattbrätte baktill var försett med en svartsäkerhetssnodd, som försvann innanför rockkragen. Tillsammans med värden granskade han skaftet på en golfklubba: klubbans huvud stack fram ett gott stycke åt vänster. Ingen av dem tog notis om Petreus. Han började känna sig överflödig.

- Ja, sade värden, nog är den spräckt alltid.

Mannen i riddräkten fortsatte att undersöka klubban utan att svara.

Värden vände sig nu till Petreus:

- Yessir!?

Klockan var ännu bara några minuter över tolv, och Petreus tvekade. Han ansåg sig böra beställa någonting, innan han kom med sin fråga. Öl befordrade dåsighet och lättja, och det var alldeles för tidigt för en visky. Han granskade flaskorna på hyllan över spiseln och fick plötsligt en idé. En kvartsbutelj champagne! Det var en lovordad engelsk förmiddagsdryck. Den påstods skänka framåtanda, tilltagsenhet och obesvärat uppträdande, just de egenskaper han behövde för sin förestående obehagliga expedition. Själv hade han aldrig prövat receptet. Men det kunde kanske vara värt ett försök.

- Jag tror, sade han, att jag ska ta en kvarts champagne.

Värden blev med ens intresserad. Han var en liten trind man i vita, uppkavlade skjortärmar och med vita, vaxade mustascher i ett runt, rödlätt, mot nästippen blånande barnansikte. Några långa, lätträknade hårstrån låg omsorgsfullt tillrättalagda över en rosig flint. Hans hy var utan en rynka, hans panna utan en fåra, och den lilla runda munnen putade ut en smula under mustaschen som på ett trumpet barn. Men de bruna ögonen spelade ekorrpigga.

- Utmärkt förmiddagsdryck, sir, sade han. Den bästa som finns. (Kärlek och politik, s. 33ff)

Petreus kommer aldrig iväg till sin intervju. Tillsammans med en av gästerna drar han i stället vidare till puben ”Tre domare”, och under eftermiddagen blir han så förtjust i stadsdelen att han bestämmer sig för att slå sig ned där. Han hyr in sig på ett boardinghouse. I början känner han sig ensam, men så småningom lär han känna hunden Bobb och vandrar med honom i trakten:

Bobb var utan gensägelse traktens populäraste hund. Petreus förstod det redan den första dagen deras vänskap vuxit sig så stark, att Bobb insisterade på att följa honom på hans promenader och Petreus vågade ta risken, beväpnad med ett hundkoppel för att använda det i samma ögonblick hans öra uppfångade ljudet av en säckpipa. Alla kände Bobb! Alla hälsade honom med ett glatt: Hallå, Bobb! Petreus blev också i någon mån delaktig av denna popularitet. Tack vare Bobb införlivades han i samhället. Slaktaren, grönsakshandlaren och fisk- och vilthandlaren satte två fingrar till mösskärmen, när de passerade deras butiker. Petreus behandlades med en alldeles särskild vänlighet i tobaksaffären, blomsterbutiken och på postkontoret. Han blev delaktig av det leende som de tweed-tailormadeklädda damerna på morgonuppköp skänkte Bobb. Clintons kumpaner på »Fågeln» kände åter igen honom, likaväl som mr Johnsons åldriga dryckesbröder på »William IV». Han var inte längre en anonym främling eller en löskekarl. Tack vare vänskapen med Bobb hade han fått en ställning i samhället.

Det var också genom Bobbs förmedling han träffade Maureen.

Varje morgon efter frukosten gick de båda ut på en timmes promenad. De tog vägen uppför Hill street, förbi butikerna, till krönet, på vilket det vita vårmolnet vilat den första förmiddagen Petreus kommit till trakten. Där tog heden vid. Den var en av Londons största naturreservat, en av de allra sista kvarlevorna i dess omedelbara närhet av ett landskap från hedenhös. Här hade angler och sachser haft sina in- och utvandringsstigar. Här hade Caesar byggt sin härväg norrut, och på dess grund vilade fortfarande senare tiders stråkväg. Här hade stråtrövare under århundraden legat på lur i ekdungar och bakom ginstbuskar och krävt sin tribut av lastforor, boskapsdrifter och herrskapskarosser.

Helt orörd var heden naturligtvis inte. Ljungen hade för länge sen ersatts av en fjädrande gräsmatta. Eklundarna hade så småningom förvandlats till timmer åt den engelska krigsflottan. Nu fanns endast några månghundraåriga bjässar kvar, i små klungor eller ensamt majestät, blixtslagna och plomberade. Ett band av konstgjorda, fågelrika småsjöar blixtrade och glittrade i solen som solkatter på en grön matta. Nere i en dalsänka åt öster låg en liten by hopkrupen till ett gytter av låga cottages, ett minne från Stora Pestens dagar, då rikemän från City och Westminster flytt hit undan smittan och döden. Englands kungar hade under seklernas lopp låtit privilegierade personer bygga villor längs den romerska härvägen, och inne i de täta resterna av en uråldrig skogsdunge bodde en landsförvist rysk storfurste. Över de höga murarna och trästaketen som omgav slottet och parken vällde vårens alla vällukter fram: magnolia, hägg, syrén, jasmin och fuktig dräktig mylla, medan hundratals fågelläten blandades till en jättekör, sordinerad av det täta lövverket.

Heden upptog inte någon ansenlig areal. Den var på sin höjd en sex, sju kilometer lång och en halvmil bred. Men tack vare naturens eget geologiska arrangemang gav den intryck av en vidd och en storhet, som om den planlagts av en modern landskapsarkitekt med uppgift att skänka utseendet av största möjliga volym åt ett begränsat antal kvadratkilometer. Varje morgon Petreus kom upp på krönet, där Hill street slutade, mötte den honom med samma överraskande förnimmelse av frihet och rymd, som när havet plötsligen och oväntat breder ut sig för ens blickfält. Han kunde aldrig bli riktigt klok på hur denna ständigt förnyade känsla av befrielse trollades fram. Förmodligen var det rymden över heden som framkallade effekten – de ständigt föränderliga molnen, stormridna eller lättjefullt framseglande, tunga och grå, ulligt vita och runda eller tunna som släpande skära eller rosafärgade slöjor… Synen var sig aldrig lik. Tack vare de oändliga nyanserna i Themsendistriktets atmosfär skiftade den med de minsta förskjutningar i väder och vind, från elementär vildhet och ruvande, revolutionärt grubbel till solstekt siesta.

Hela morgonen och förmiddagen var det livligt på heden. Då tog traktens invånare sin promenad där, i solsken och blåst, i regn och dimma. Luften genljöd av lössläppta hundars glädjeskall. Äldre herrar och damer i alla åldrar travade kors och tvärs på stubbsvansade jakthästar eller kråmande fullblod. Följd av en tropp ungdomar galopperade ridläraren, Petreus nyförvärvade vän från »Fågeln», fram i spetsen för sitt blankryktade stall, medan hans terrier, som kunde göra militärisk honnör när man sade »kex», låg som ett vitt, svartfläckigt streck ett långt stycke efter, med tungan fladdrande ur gapet.

Längst bort i öster, strax innan heden gick abrupt över i en av norra Londons rökhöljda arbetarkvarter, låg en ensam kulle. Där brukade om vardagarna traktens drakflygare hålla till, då vinden lämpade sig för experiment och tävlingar. På söndagarna var kullen upplåten till ett fritt parlament, liksom Marble Arch och Tower Hill. Här debatterades religiösa problem, rasfrågor och politiska och sociala spörsmål. Här ventilerade också alla upptänkliga och otänkbara fantaster sina grillfängerier och sin fanatism. Här dundrade en stor, tjock, snaggklippt, valrossmustascherad och svettdrypande slaktare mot det förnedrande bruket av svordomar. Och här bevisade en äldre, barhuvad herre i redingote att jorden var platt som en pannkaka. Han hade en hög, smal, sluttande panna, ett yvigt, knollrigt silverhår, en martialiskt uppvriden, grå mustasch över tunna, spotska läppar och en svada som bemötte skratten och åtlöjet med kaskader av förakt över människornas dumheter och godtrogenhet. Det påstods att han om vardagarna var kontorschef i City.

En söndagsförmiddag – en solig dag med en frisk bris och vita ulltappar på slör i den sommarblå etern – såg han Maureen för första gången. [---] (Kärlek och politik, s. 91ff)

Så långt Gustaf Hellström.

Man bör notera att Hellström i texten nämner ”en landsförvist rysk storfurste”. Detta syftar rimligtvis på anarkisthövdingen Kropotkin, och det intressanta är nu att Hellström av Ellen Key hade fått ett introduktionsbrev till denne, men att han av allt att döma aldrig kom sig för att ta denna kontakt (brev till Ellen Key den 7/2 och 18/10 1910). Möjligen är det minnen av detta som ligger bakom skildringen av Stellan Petreus första besök i Hampstead, där han ju letar efter ett hus, i romanen kallat Hamilton House, där han ska göra en intervju. Petreus ser med obehag fram mot detta möte, och det blir heller aldrig av. Kanske var det i efterhand snarast insikten att han missat en spännande bekantskap som gjorde minnet obehagligt för Hellström?

I Hampstead förknippas Kropotkin med fastigheten Old Wyldes som när jag skrev detta var till salu för 2,5 miljoner pund. På mäklarens hemsida kunde man då läsa: 

A unique family home sitting on the edge of Hampstead Heath with exceptional literacy and social connections. Originally a farm house, the property is believed to be the oldest recorded home in the Hampstead area and is of late medieval construction retaining inglenook fireplaces, elm floors and exposed beams. The house boasts a catalogue of prominent literary and artistic residents and visitors. In 1837, Charles Dickens temporarily lived here and William Blake was a regular visitor during John Linells tenancy at the property. Old Wyldes later became a centre for progressive thinkers. Whilst the house was in the ownership of Charlotte Wilson, it accommodated at various times George Bernard Shaw, Sidney Webb and Peter Kropotkin. With exceptional gardens of 2/3rds of an acre and extensive off street parking, this property represents an excellent opportunity to buy a charming characterful house with huge historical significance in a much sought after semi-rural location. (Ursprungligen hämtat från http://www.homes24.co.uk/doc.html?_a=view&ctx=list&id=272496)

Gustaf Hellström kom under de närmste åren att bo på ytterligare några adresser i Hampstead. De redovisas nedan, men först följer ytterligare några givande länkar.

När den stora pesten härjade London 1665 blev Hampstead en tillflyktsort för de bemedlade, och ända sedan dess har byn dragit till sig sådant folk. Här lär det exempelvis bo fler miljonärer än någon annanstans i England. I Wikipedia finns en utförlig presentation av stadsdelen och även spännande listor på författare, konstnärer, skådespelare o.s.v. som har eller har haft Hampstead som bostadsort: Hampstead

En rundvandring i författarnas Hampstead: London's Literary Village

Presentation av parken: Hampstead Heath

Sidan London Walking Tours har mängder med förslag till rundvandringar. Här en vandring som fokuserar på hemskheter som inträffat på pubar och andra ställen i Hampstead: http://www.walksoflondon.co.uk/34/haunted-hampstead-walking.shtml

Som vi sett ovan går Stellan Petreus i början av Kärlek och politik in på puben ”En fågel i handen” och beställer ”en kvarts champagne”. Även ”William IV” nämns och på ett annat ställe ”Drottningens huvud” och ”Råbocken” (s. 58). Sugen på en egen pub-runda? Besök Pubar i Hampstead! För övrigt har ju "King William IV"  kommit ut som gay: King William IV (KW4). Det hade nog förvånat "mr Johnsons åldriga dryckesbröder", och kanske också Stellan Petreus själv.

1931 (fortsättning)

Under våren 1931 besöker Hellström Irland för Dagens Nyheters räkning. Resan redovisades i artikelserien ”Fyra dagar på Irland I-III”, DN 7.6, 9.6, 10.6. 1931. För en utförlig artikel kring denna resa, se Gustaf Hellström-sällskapets medlemsblad nr 15: Gustaf Hellström i London och på Irland.

17 oktober: c/o Sven Frisell, 13 Church Row, Hampstead, London N.W-3.

31 oktober: 44 Frognal, Hampstead, London (N.W.3)

Denna adress anges också den 9 november, 13 november samt den 12 december

16 december: 17 Gardnor Mansions. Church Row, Hampstead, London N.W.3.

Adressen anges också den 22 december.

1932

14 januari: 17 Gardnor Mansions. Church Row, Hampstead, London N.W.3..

Adressen anges också den 19 januari.

6 juli: Utö

Utö anges återkommer den 7 juli och den 30 augusti.

1933

12 januari: c/o Frisell, Villagatan 2, Sthlm

Adressen återkommer den 6 juni och den 16 juni.

I maj rapporterar Hellström i Dagens Nyheter från Hitlers Tyskland. Reportagen trycks om i boken Det tredje riket (1933).

26 juni: Utö

Utö återkommer den 27 juni

4 oktober: c/o Frisell, Villagatan 2, Sthlm

15 oktober: Utö

Utö återkommer den 5 november och den 6 november

13 november – c/o Frisell Villagatan 2, Sthlm

17 november: Kalvtäppan, Utö

Ett par av breven i Bonniers arkiv är daterade ”Kalvtäppan, Utö”. En kalvtäppa var förr beteckningen för en liten hage, helt nära gården, där kalven/kalvarna fick beta i avskildhet. Sannolikt var ”Kalvtäppan” Hellströms eget skämtsamma namn på det som än idag kallas ”skrivarstugan”. Här fick han arbeta i avskildhet och ändå vara nära boningshuset.

6 december: Utö

1934

Runebergsgatan 7 (?)

I ett brev skriver Hellström att han har tagit tjänstledigt ett år från DN. Han och hustrun Carin tänker enligt brevet bosätta sig på Runebergsgatan 7, nära Humlegårdens nordvästra hörn. Adressen förekommer dock inte i breven i Bonniers arkiv vid denna tid. Däremot dyker den upp i Mantalsverkets kortregister vårvintern 1937, men då endast för några månader.

3 januari – c/o Frisell, Villagatan 2, Sthlm (skickat från Bonniers)

5 januari – Villagatan 2, Sthlm (svar från Hellström)

Barbro Ek på Bonniers arkiv har för mig påpekat att förlaget konsekvent skriver c/o Frisell i det följande, medan Hellström själv inte har detta tillägg. Mönstret från tidigare upprepar sig, Hellström har ännu inte skapat sig något hem som verkligen är hans eget, och omgivningen verkar alltså vara medveten om detta.

I mars och maj finns brev från Bonniers c/o Frisell medan Hellström endast uppger Villagatan 2, Sthlm.

1 september – Kalvtäppan, Utö

19 september: Utö

Även den 22 september och den 27 september.

30 oktober: c/o Frisell, Villagatan 2, Sthlm

Även den 30 november och den 15 december

1935

9 maj – The Cumberland Hotel, Marble Arch, London

3 juli – Utö

Även 7 juli samt 8 och 9 augusti.

Efter den 9 augusti förekommer inte Utö längre som adress i Bonniers arkiv. Orsaken till att Hellström inte kunde komma tillbaka var rabaldret kring romanen Storm över Tjurö som recenserades i början av november detta år. Romanen tycks också ha blivit början till slutet på äktenskapet med Carin Waern Frisell, som var emot att romanen publicerades.

Eftersom Hellström inte kunde återvända till Utö och skrivarstugan där lät han senare bygga en liknande. Området kallas Trollbäcken och det bör röra sig om Trollbäcken i Tyresö.

8 oktober. Villagatan 2, Sthlm

Även den 17 oktober

4 november: Sigtuna Stiftelsen, Sigtuna

6 december: Stockholm

STOCKHOLM (1935–53)

 Efter 1935 kan Hellström sägas vara definitivt bosatt i Stockholm, men naturligtvis reser han även under dessa år. För närvarande saknar jag adressuppgift för 1936. Hellström tycks då ännu inte ha skrivit sig i Sverige.

Adresserna i Stockholm är relativt många, men liksom i London kan man se ett mönster. Hellström flyttar nämligen mellan adresser inom relativt begränsade områden. Under sent 1920-tal och fram till maj 1937 är det kvarteren norr och väster om Humlegården som kommer i fråga. Till dessa kvarter återkommer Hellström sedan slutgiltigt år 1941, efter några år ute i Fredhäll och på Stora Essingen

1937

26 januari: Runebergsgatan 7, 6 tr.

(Uppgiften finns i Mantalsverkets kortregister. Adressen nämns i ett brev redan 1934. Hellström är nu skriven i Sverige igen, men som framgått ovan hade han ju definitivt återvänt från England redan 1935.)

5 maj: Atterbomsvägen 46, 1½ tr.

(Uppgiften finns i Mantalsverkets kortregister.)

Detta är ett av de kända funkishusen i Fredhäll, byggda just på 1930-talet. De har utsikt ut mot Lilla Essingen. Karta Atterbomsvägen 46

På Stockholms stadsmuseums hemsida finns en bild från Atterbomsvägen, tagen just 1937: Atterbomsvägen år 1937

Juni-juli: På resa i Sovjetunionen

I augusti-september rapporterar Hellström i Dagens Nyheter från en reportageresa i Sovjetunionen, som han gjort tillsammans med några andra tidningsmän, bland andra Allan Vougt i Arbetet och Sven Åhman i GHT. Hellströms reportage trycktes om samma år i boken Vägen till Paradiset (1937).

1938

26 april: Hellström gifter sig med Britt, Birgit Helén, som var född 1906. Britt hade under sin skoltid bott hos Nils och Märtha Hellström i Norrköping.

Augusti eller september 1938: Sälens högfjällshotell.

Enligt en intervju som gjordes med systersonen Magnus Sjölander 1998 firade makarna Hellström smekmånad på Sälens högfjällshotell vid denna tid (Gustaf Hellström, s. 55). Sjölander anser att detta är miljön bakom skildringarna från högfjällshotellet i romanen I morgon är en skälm, men som framgått ovan (14 april 1926) är det åtminstone vad gäller omgivningarna snarare Storlien man tänker på. Kanske har Hellström kombinerat två miljöer till en, liksom han gjorde med Londonmiljön i Kärlek och politik. (Jämför avsnittet London – första perioden (1907–10), ovan.)

1939

19 oktober: Bergsmarksvägen 12, 1½ tr.

(Uppgiften finns i Mantalsverkets kortregister. Dock står det felaktigt Bergmarksvägen.)

Nu bor makarna Hellström alltså på Stora Essingen.

Karta: Karta Bergsmarksvägen 12

1940

8 februari: Essingestråket 37, 1½ tr.

(Uppgiften finns i Mantalsverkets kortregister.)

Denna adress ligger också på Stora Essingen, helt nära den förra: Karta Essingestråket 37

Detta funkishus var helt nybyggt (1939) när makarna Hellström flyttade hit. Idag är det bostadsrättsförening (Brf Skogsmarken 8).

I en bostadsannons på ”hemnet.se” hittade jag ursprungligen följande om denna fastighet :

Fastigheten är lugnt och trevligt belägen vid Essingestråkets återvändsplan, med närhet till strövområden, klippor och bad. Kommunikationer samt allmän service finns på ett par minuters promenad vid torget.

Ett boende på Stora Essingen har alldeles unika fördelar. Promenadvägar finns utmed vattnet runt stora delar av ön. Cykel-/gångavstånd till city och bra kommunikationer dygnet runt samtidigt som man har badbryggor och klippor runt hörnet. Ner till allmänna badplatsen och småbåtshamnarna tar bara några minuter. Fjärdar och båtliv är i högsta grad närvarande. Stora Essingen är en lummig och grön ö nära city - men ändå "på landet". Atmosfären är lugn och gemytlig. Här finns kvarterskrogar, mysiga caféer, mataffär, videoaffär, pizzerior mm. Franska skolan ligger mitt på ön. Utmärkta kommunikationer med buss och tvärbana. Sommartid kan man ta båten till Stadshuset, Solna - Alvik eller till Drottningholm.

(Länken fungerar tyvärr inte längre, men ursprunglig källa var http://www.bostad.dn.se/bostadsborsen/sok/results/NPI-object_Frame.asp?newWin=1&objektid=3749391&service=HemnetToDN&area=14&caller=main - hämtad den 22 augusti 2007)

1941

6 oktober 1941: Eriksbergsgatan 5

(Uppgiften finns i Mantalsverkets kortregister.)

Detta är den sista adressen. Här var Hellström skriven fram till sin död 1953. Gatan ligger strax väster om Humlegården: Karta Eriksbergsgatan 5

1953

Gustaf Hellström avled den 27 februari 1953 och ligger begravd i familjegraven på Östra kyrkogården i Kristianstad. På den liggande stenen står:

”EN AV DE ADERTON I

SVENSKA AKADEMIEN

FÖRFATTAREN

GUSTAF HELLSTRÖM

*28.8 1882   † 27.2 1953