Människan | Författaren | Sällskapet | Kontakt | Aktuellt | Hem

Gustaf Hellströms skoltid

Gustaf Hellström som utrikeskorrespondent

Litteratur om och kring Gustaf Hellström

Ingemar Hermanssons Att vidga sitt synfält – Gustaf Hellström

Att läsa vidare om Gustaf Hellström

Vi kan till exempel konstatera att det dröjde till förra året innan vi fick en biografi över Axel Oxenstierna, den man som bedömts vara Sveriges främste statsman genom tiderna.

Det kan också finnas en tendens att biografierna blir överstora. Verket om Axel Oxenstierna var på över 1000 sidor. Anders Isakssons biografi över Per Albin Hansson omfattar fyra volymer. Samma gäller för Göran B Nilssons skildring av A O Wallenberg.

Totalbild inom rimliga ramar
Glädjande nog har vi nu fått en bok om Hellström, nämligen Ingemar Hermanssons Att vidga sitt synfält – Gustaf Hellström. Författare och utrikes-korrespondent, utgiven på Carlssons Bokförlag. Det har för de flesta läsare ett värde med en biografi som ryms i en volym.

Hermanssons bok om Hellström har ett behändigt format, den är på 250 sidor. Viktigt är att Hermansson söker ge en totalbild av Hellström, alltså såväl liv, som skönlitterärt författarskap och journalistik. Till texten hör också sammanlagt 23 illustrationer, som i hög grad bidrar till att det blir en vacker bok.

Hermansson förtecknar alla Hellströms böcker. Han orienterar oss också väl i Hellströms tidningsartiklar. En fullständig bibliografi finns, som författaren säger, i Bengt Tomsons avhandling från 1961.

Käll- och litteraturförteckningen är omfattande, och det är nog inte lätt att hitta något utelämnande. Vi i Gustaf Hellström-sällskapet kan glädja oss åt att Hermansson dragit nytta av vårt medlemsblad och dess uppsatser. Saknas något är det ett alfabetiskt register med namn på personer och verk.
 

Livskrönika och författarskapspresentation
Ingemar Hermansson lägger upp sitt verk så att först får vi en kortfattad skiss av Hellströms bakgrund och liv; där finns också samtida vittnesbörd om honom. Sedan presenteras författarskapet, och vi får i kronologisk ordning ta del av Hellströms böcker.

Därefter står Stellan Petreus i centrum, författarens alter ego, och genom denna livskrönika följer vi än en gång Hellströms liv och arbete. Livskrönikan är hos Hermansson omfattande och upptar 50 sidor. Sedan kommer omdömen från eftervärlden om Hellström som författare, och Hermansson går fram till Gustaf Hellström-sällskapets bildande och första verksamhetstid.

Utrikeskorrespondent och kulturjournalist
Ett stort och viktigt avsnitt heter ”Utrikeskorrespondenten och kulturjournalisten”. Här får vi följa Hellström över England 1907-1910, Frankrike 1911-1917, USA 1918-1922, England 1927-1935, Nazi-Tyskland 1933 och Sovjetunionen 1937.

Hermansson lotsar oss också igenom den diskussion som förts om Hellström som utrikeskorrespondent. Ytterligare ett viktigt avsnitt handlar om Hellström som kulturskribent 1936-1952. Det sista avsnittet i Hermanssons bok heter ”Människans värde och värdighet”.

Det ger en sammanfattande syn på Hellströms ideologi. Vi får även ta del av de festtal som Hellström höll, t ex till Stockholms och Lunds studenter vid början på läsår eller till utlandssvenskar via Sveriges Radio. Redan dessa tal säger en hel del om den centrala position som Hellström då hade i svenskt offentligt liv.

Ett stort verk hann Hellström med kort före sin död, och det är en biografi över den radikalt liberale politikern och publicisten Adolf Hedin. Hedin framstår här som Hellströms valfrände, en man med liknande ideologi som Hellström själv.

Hermanssons disposition fungerar. Man kunde ha befarat omtagningar, men hela framställningen känns fräsch.

Valfrändskap en viktig drivkraft för Hermanssons bok Genom Ingemar Hermanssons bok får vi kunskap inte bara om Gustaf Hellström utan också om Ingemar Hermansson. Han är ingen professionell litteraturvetare. I stället har han varit läkare, arbetat i det norrländska inlandet och i afrikanska och asiatiska uländer.

Nu bor han i Vilhelmina. Tidigare har han skrivit om den tysk-svenske författaren Arvid Brenner och om hotad humanism som vi möter hos fransmännen Jean Jaurès och Roger Martin du Gard.

Precis som man kan säga att Adolf Hedin var en valfrände till Gustaf Hellström, så är Gustaf Hellström en valfrände till Ingemar Hermansson. Han fascinerades redan som gymnasist under 1940-talet i Östersund av Stellan Petreus och Hellström.

Tydligen var det Petreus självkritik och vilja till ärlighet som lockade. Dessutom fann Hermansson likheter mellan Kristianstad och Östersund, militärstäder, residensstäder och handelsstäder.

Även ideologiskt märks valfrändskapen. Hermansson sympatiserar med Hellströms sociala engagemang och hans kamp mot 1930-talets diktaturer, den nazistiska och den kommunistiska. Han markerar också att en del av Hellströms ställningstaganden är tidsbetingat.

Hellström är präglad inte minst av tidig engelsk 1900-talsideologi, till exempel i talet om ”den vita rasen”. Över huvud taget är det stimulerande att Hermansson för ett kontinuerligt samtal med Hellström. Hur förstår vi i början av 2000-talet hans tidiga 1900-tals-resonemang?


Det skulle vara intressant om en litteraturvetare kunde spekulera lite grann över vad vi vinner och vad vi förlorar, då en författarbiografi skrives av en god amatör. Vi får ingen litteraturvetenskaplig teori. Sådan kan av många upplevas som umbärlig.

Vi får ett uttalat engagemang för huvudpersonen, men det ska sägas att även om Hermanssons grundattityd till Hellström är klart positiv så är den inte okritisk. Han uppmärksammar bland annat Hellströms sociala osäkerhet och stundom förekommande vulgaritet.

Några efterlysningar
Jag kan ibland efterlysa lite mer av problematisering i framställningen. Vi får reda på Hellströms olika hustrur, vilket givetvis är bra, men vilken roll spelade de för hans författarskap?

Själv har jag något berört en del av frågan, då jag (Kristianstadsbladet 28/6 03) diskuterat i vilken grad Hellströms USA-kritik berodde på missnöje med den amerikanska politiken under president Wilson och efteråt, respektive på djup personlig besvikelse över misslyckat äktenskap med den amerikanska modetecknerskan Louise Shoemaker.

Hellströms författarskap lever!
Det står helt klart att Ingemar Hermansson menar – liksom bl a Gustaf Hellström-sällskapet – att Hellströms författarskap lever. Det kan ha ett värde att in extenso citera Hermanssons avslutningsrader, där hans värdering av Hellströms produktion framträder:

”Efter genomgången av hans författarskap funderar jag över vad som borde ges ut på nytt, som har ett allmänmänskligt, generellt eller historiskt värde.

Ett omfattande urval ur hans utrikespolitiska reportage borde ges ut, inte minst hans bilder från nazismens Tyskland 1933, men det finns också mycket annat t ex bilderna från East Ends fattigdom och från första världskrigets Frankrike. Också hans båda ovannämnda tal från andra världskriget är värda att komma i ny upplaga.

Av skönlitteraturen vill jag se nya upplagor av i första hand:

Träbenet ur Kaos från 1907,

Kuskar från 1910,

Ett rekommendationsbrev från 1920,

Dagdrömmar från 1921,

Novellerna Teodor och Silvio och hans Bianca ur Olsson går i land från 1924,

Snörmakare Lekholm får en idé från 1927 (finns i nyupplaga med begränsad spridning till Kristianstad),

Polismästare Malmros från 1931,

Kärlek och politik från 1942.”

Sverker Oredsson i medlemsblad nr 2 2003